Ibland tappar jag bara gnistan

Känner mig trött mest hela tiden just nu. Orkar inte med att studera, får ingenting gjort och det drar sig mot tenta. Ingen idé att ens boka tågbiljetterna, får bli omtenta eller så lägger jag studierna på is helt enkelt, tufft beslut.
Jag brukar kunna komma långt på ren envishet, men inte ens den räcker till just nu och jag måste ändra på det jag faktiskt kan påverka och låte de yttre faktorer jag inte rår på bara vara.
Det är bara det att jag blir så besviken på mig själv och känner mig så misslyckad om jag inte klarar de här studierna eftersom det var något som jag ville göra för mig.

Så evigt trött på dessa myndigheter också, som inte fattar allvaret i barnens situation. Det är inte normalt att barn är rädda för en förälder, inget barn ska behöva utstå detta, men det är det ingen som förstår helt uppenbart.
Jag har gjort allt jag kan för att hjälpa barnen och nu finns inget mer att göra känns det som, rikitgt dilemma, för vilken mamma vill ge upp hjälpen till sina barn????
Oro, för barnen, oro för ekonomin och katastrof med studierna.
Snälla lilla jag, som vill alla väl och göra så rätt jag bara kan hamnar själv i kläm. Skaffa advokat......ja självklart har jag gjort det, men det innebär ju att ekonomin kommer krascha helt, en ekonomi som redan håller mig sömnlös på nätterna.
Nej, jag måste göra ett sista försök med studierna, jag är inte riktigt redo att ge upp ännu, önskar bara att någon i min klass fanns nära mig, så att man kunde läsa tillsammans, men så är det med distanskurs. Jag visste att det skulle bli tufft att både jobba heltid och plugga samtidigt som allt ska klaffa här hemma, så jag får ta det som en kvinna och stå stark i det beslutet.
Nej, fy sjutton vad jag känner mig gnällig idag usch och fyyyy, det är värre än vanligt, men å andra sidan bloggar jag för att få ur mig skit ur tankarna så att jag ska orka kämpa lite till.

Egentligen är mitt liv väldigt fritt och underbart numera, jag har ingen som kontrollerar mig och som ständigt bestämmer över mig(skulle vara den minsta i trotsålder då:)) Jag brukar klara av att se guldkornen i vardagen, men ibland blir det så här deppigt. Jag är frisk, jag har ett roligt och trivsamt arbete med underbara kollegor, mina barn är fantastiska, jag ska bli moster och jag sitter i skrivandes stund och tittar på kattungar som glatt tumlar omkring tillsammans med vår hund och egentligen kan väl livet inte vara så mycket bättre.
Kräver jag för mycket av mitt liv, eller egentligen av mig själv så jag missar allt det fantastiska jag faktiskt har............
......................... Nej fy sjutton, dags att tänka om och tänka rätt !!!!!!!!

En helgmorgon börjar med nybakta scones

Underbara helg! Helger innebär kvlitetstid med mina älskade barn, en chans att ta igen den tid man "förlorar" med dem i veckorna pga stress, måsten och ständiga tider att passa.
Visst helgerna innebär också en massa saker som måste göras och som man ska hinna med, men egentligen är det de måsten jag sätter upp i huvudet och om jag kan släppa på dem så kan jag lägga tiden på viktigare saker än att komma ikapp med tvätt och städning.
Jaja, självklart ska man tvätta och städa, det säger jag inte något om, men ibland glömmer man bort viktigare saker pga att man måste hålla hemmet så perfekt och fläckfritt som är "normalt" enligt de normer samhället har. Göra något tillsammans med barnen kanske är viktigare än att ha hemmet fläckfritt? Visst jag borde studera nu när alla mina studiekamrater hunnit så långt och jag känner fullständig panik.
Vad är bäst för mina barn? Att ha en mamma som är ständigt stressad över hur omgivningen ser på vårt hem och hur de dömer utifrån ytan eller ge barnen all den tid jag bara kan?
Jag märker själv hur jag försämras som person och som mamma så fort jag stressar upp mig över städning, ekonomi, studier och jag gillar inte den person jag blir.
Min bästa väninna sa till slut åt mig att inte bry mig om andras värderingar och att de kan komma igen med sin kritik när de själva är ensamstående med två barn, arbetar heltid, studerar på yrkeshögskola och ständigt ensam kämpar för att få tid och pengar att räcka till.
Och vet ni vad? HON HAR RÄTT!!!!
Så nu är jag tillbaka till att börja våra helgmornar i lugn takt med nybakt scones till frukost, stressar gör vi tillräckligt under arbetsveckorna, det är på helgerna vi lever!

Då kör vi ett varv till då...........

.............hur många föäldrar struntar i att lyssna till sina barn och talar över deras huvud? Jag förstår mig inte på sådant.
Sverige måste börja förstå att barn har rättigheter, barn har samma rättigheter att bli hörda och lyssnade på som vuxna.
Hur ofta hör man inte vuxna som inte kan förstå sådana som blir misshandlade i hemmet, inte lämnar den som misshandlar? Kan det vara så att man snabbt som barn inser att ingen lyssnar eller hjälper, så det är ingen idé. Hur många vuxna känner skuld för det som händer dem? Vem vill gå till myndigheter och be om hjälp? Många tror att alla som har kontakt med socialtjänsten exempelvis är "trash" och tyvärr så känner jag av egen erfarenhet att det beror på att personalen på den myndigheten bemöter folk som om de vore trash eller mindre värda.
Jag hoppas att de aldrig någonsin behöver sitta i "besöksstolen" och bli idiotförklarade och få varje mening analyserad av någon som tror de är mer värda än andra.
Mitt brott är att jag försöker hjälpa mina barn, skydda dem från en far som är våldsam, en far som hotar och misshandlar barn främst psykiskt och som dessutom har en sambo som är likadan.
Mitt äldsta barn har varit på upprepade samtal med dessa myndigheter och hon berättar hur rädd hn är för att hennes pappa ska döda henne, hennes lillasyster och hennes mamma, men det enda socialtjänsten är intresserad av är att skydda sig sjäva och ta enkla utvägar och lägga allt på mig som vårdnadshavare.
Hur ska ett barn våga/orka kämpa, när inte ens vuxna tycker att det är någon idé att söka hjälp. Om en vuxen känner sig värdelös och skyldig efter att ha fått dåligt bemötande av en myndighet, hur ska då inte ett barn känna sig?
Så fort jag försöke skydda mina barn och följa de rekommendationer jag fått från socialtjänsten så ringer barnens far sin advokat och socialen nekar till att de någonsin givit mig de rekommendationer de gjort.
Jag gråter inombords varje gång jag ser någon som försöker bli lyssnad på, att få känna att de har samma rätt att yttra sig och bli tagen på allvar som vem som helst. Istället får de känna att de saknar människovärde, inte är värda att bli lyssnade på.
Sverige måste skydda sina barn om vi ska kunna få starka vuxna människor med självkänsla. Vi måste ge barn rätten till människovärde och vara lyhörda för deras mående och barn måste skyddas mot vuxna som inte vet bättre.
När inte myndigheter skyddar barn, så tycker jag att vårt land står på en väldigt skör och dålig grund och jag börjar skämmas för att höra till detta land.

Sommar och semester

Underbara sommar och lyxigt med semester. Skönt att äntligen ha ett arbete, men tyvärr tar det ett tag innan ekonomin kommer ikapp, säkert ett år minst och vi har ju fortfarande bara en inkomst att leva på. Semestern blir ändå lyxig, eftersom lyx för mig är att kunna göra saker med barnen utan tider att passa.

Fick mail i fredags kväll som jag såg nu, från barnens farföräldrar om att de vill ha barnen 3-4 dagar. I vanliga fall säger jag i princip aldrig nej, men denna gång ville de ha dem precis när jag har semester och då måste jag faktiskt säga ifrån, semester är en helig tid på året som jag inte låter någon tulla på. Jag erbjöd dem istället andra dagar då det är möjligt att ha barnen, vi får väl se vad de svarar.......jag misstänker starkt att jag kommer att få ett samtal från familjerätten om detta, men jag måste ju för sjutton kunna göra upp planer för mitt och barnens liv utan att ständigt få klagomål. Jag kan tydligen inte göra något rätt enligt myndigheter och exsläkt.........
.........Tänk så lätt vissa har för att glömma och gömma sanningen, det är helt otroligt.
Jaja, det andra vuxna tänker och tycker kan jag inte ta ansvar för, det får stå för dem. Jag lever mitt liv och jag tycker inte att jag gör fler fel än andra bra föräldrar. Jag springer inte med karlar, jag säger aldrig ett ont ord om barnens pappa och hans släkt så att de hör och knappast annars heller förutom de gånger jag säger något som är baserat på fakta. Jag röker inte, dricker inte, lämnar 99,9% inte bort barnen för att roa mig, jag försöker lära barnen skillnaden på rätt och fel samt att bli självständiga, starka individer. Jag respekterar barnens ord, vilja och lyssnar till det de har att säga, om jag någngång inte håller med dem så är jag noga med att förklara varför, så att jag är säker på att de förstår min tanke och åsikt.
Jag är inte perfekt och jag gör många misstag, min största akilleshäl är nog att det alltid är minst en aning stökigt här hemma, även när det är nystädat.
Mina barn har fantastiska manliga förebilder i sin morfar, morbror, ingifta morbror, min särbo och hans pappa samt i ett par kill-kompisar som tittar förbi oss på en fika ibland, ja och så sin farfar såklart. Jag hoppas verkligen att barnen en dag kan finna frid och lycka i att umgås med sin pappa, men jag tror att det händer först då han får hjälp av någon att inse sina brister, samt att han uppriktigt kan be sina barn om ursäkt för det han utsatt dem för.
Läste en kommentar till föräldrabalkens paragraf om umgängesrätt på lagen.nu
"Umgänget är till för barnet. Det finns ingen plikt för barnet att umgås med föräldern och denne har inte någon rätt att umgås med barnet."
Tycker inte att myndigheterna tar hänsyn till de orden ett dugg. De sätter alla barn i den kategorin att barn mår bäst av att träffa båda sina föräldrar. Barn är inte stöpta i samma form, det är inte vuxna heller. Man kan inte begära att barn ska reagera eller tycka samma saker som alla andra känner och tycker. Lagen måste vara en ram, med utrymme för varje enskild individ och någon myndighetsutövare ska inte inbilla sig att de känner någons barn bättre än de själva gör, bara för att de råkar ha en högskoleutbildning. Det synsättet är bara arrogant och påvisar bara att man tycker man är mer värd än någon annan och det hjälper inte något barn.

När livet ljusnar.

Små, små glimtar av vardagssaker kan bli till lyx och förgylla ens dag så att man orkar vidare........ett uppskattande ord från en kollega, en kram, ett besök från en vän eller ett roligt sms.

Häromdagen var min lyx att se ut genom fönstret och slås av häpnad eftersom min yngsta helt plötsligt kunde rocka rock-ring. Det lyckliga, häpna, stolta ansiktet visade samma känslor som jag kände just då och kärleken till mina barn flödade som alltid.
Igår kom ännu en guldkant på vardagen.........vår katt fick ungar och ville att vi skulle sitta med henne och beundra miraklet. En födsel är bland det vackraste man kan få uppleva i livet, både genom att föda själv och att se andra föda. Jag känner en lycka varje gång mina barn kan få uppleva samma sak som jag fick växa upp med, att beskåda djur genom deras mirakel är inget konstigt hemma hos oss, det är en del av vårt liv.

Längesedan nu.........tiden går fort både när man har roligt och mindre roligt.

Har inte varit inne och skrivit på evigheter, dåligt av mig, men ibland finns det varken tid eller ork att skriva ner sina tankar.
Jag har fått jobb..........och jag älskar verkligen min arbetsplats. Jag får möta en massa fantastiska människor varje dag och man bara önskar att de kunde se livet ur ens eget perspektiv och erfarenheter ibland. Dessa fantastiska människor som kämpar varje dag, både med och emot sig själva utan att ibland inse hur svårt samhället har att acceptera det som är annorlunda, det som sticker ut. De har en styrka som kommer att bära dem långt i livet, bara de slutar att kämpa emot hela tiden.
Mitt liv fortsätter att vara en cirkus......en karusell av myndighetsutövare som bara retar upp mitt ex ännu mera och utsätter mig och barnen för fara. De behöver inte ta några konsekvenser för sitt handlande, de rycker bara på axlarna och säger "vi försökte, men det gick inte"
Ingen har rätt att leka med mina barns liv, sedan får det vara vilken myndighet som helst, barn har också rättigheter.
Ingen förstår allvaret i att reta upp min exman, han är ju så smart och manipulerar så duktigt.......jag hade senast idag IFO chefen i telefonen och hennes briljanta svar var att jag själv ska dra upp exet i rätten för att få umgänget indraget! Hon måste vara galen, verkar som om hon vill se mig död och barnen i klorna på sin pappa och hans sambo som upprepade gånger hotat dem. IFO drog igång allt detta med umgänget och lovade mig hjälp........jag visste att det inte gick att lita på dem.
Jag känner mig korkad, oförmögen och hjälplös i kampen för att min fantastiska barn ska få leva ett liv i lugn och ro.

Jag måste orka fortsätta kämpa, även om jag inte orkar..........det finns ingen annan som kan göra det åt mig eller mina barn.

Frågor som återstår är: Kan godheten vinna? Kan ärligheten vinna? Kan mina barn vinna en kamp emot sin far?

Aprilvädret har landat

Grått och trist utanför fönstret och man kan ju bli trött för mindre. Tänk att så många blir deppiga på våren, när det faktiskt blir ljusare och ljusare, jag tycker det är konstigt. Jag känner själv av det lite då och då och tycker väl om jag får tänka logiskt att det borde vara precis tvärtom, man borde bara bli piggare.

Har nu varit sjuk och hängig i evigheter och likaså barnen, skittrist. Här är man noga med frukt, grönt och riktigt lagat mat, men vad hjälper det? Bacillerna biter sig fast ändå.

Nu blir det till att städa och vädra som en tok för nu ska alla baciller väck. Hade blivit lite gladare om solen visat sig i helgen, men man får ta det väder man får. Ska se om jag kan få barnvakt och kanske få komma ut ett tag i friska luften, det behövs för att få energi till kommande drabbningar.

Jag vet att helvetet kommer att bryta ut på måndag, jag har fått mina varningar och det kommer bli jag som får ta all skit, trots att jag inte har något med detta att göra. Inte så mycket jag kan göra förutom hålla mig lugn, ha dörrarna låsta och ständigt bära med mig en laddad telefon. Hoppas på att vi får hjälp denna gång, att myndigheterna förstår hur allvarlig denna situation är. Blir inte så roligt att behöva informera andra om det som sker, jag är bara glad att jag fått en förvarning, även om jag inte själv vet riktigt vad som händer.

Undrar om man kan se över till Öland denna mulna dag? Nej, jag måste bara få komma ut ett litet tag och låta regnet blöta mitt hår, mina kinder och göra kroppen lite kall ........... vem vet när jag kommer att våga gå ut igen efter måndagen, när jag ska våga låta barnen leka ute.

Allt jag någonsin önskat mig är lugn och ro..........men det är inte klart ännu, kanske inte på lång tid..........lugnet måste vänta tills våldet och hatet kommit till ro.

Ingen vet vad som händer hos grannen

Jag slås av häpnad varje gång responsen på saker mitt ex utsätter mig och barnen för blir: -Det kan jag bara inte tro, han som är så trevlig.
Jag vill bara svara -Och jag är en elak bitch som tycker det är roligt att hitta på saker och sprida på byn för jag har inget eget liv eller??????

Man läser dagligen om familjetragedier, sanningsbaserade böcker om människor som blivit utsatta för fruktansvärda saker som barn, kvinnor som inte har rättigheter. Ändå har vuxna människor så svårt att fatta att detta faktiskt är något som pågår dagligen, just nu, just här..........

Man ska aldrig vända någon ryggen som berättar sådana här saker, man ska aldrig tvivla. Vi vet aldrig hur länge de samlat mod för att slippa fria från det helvete de lever i eller hur länge det pågått. Vi vet helt enkelt ALDRIG säkert vad som pågår bakom stängda dörrar...... hos paret som alltid ser så kärleksfulla ut......med barnen som är så väldigt väluppfostrade........... hos kvinnan som verkar så blyg.

Kommer någon i förtroende och berättar om saker man aldrig kunde tänka sig, ska man förvalta det förtroendet väl och inte sprida det vidare eller vända någon ryggen. Når skvallret fel öron, kan det få fruktansvärda konsekvenser för den drabbade. Hjälp genom att lyssna, komma med råd om vart man kan vända sig för att få hjälp utan att vara skvallerlysten och berätta för alla som är villiga att lyssna, för trots att vi faktiskt kan bestiga månen, så dör kvinnor och barn dagligen i världen av våld i hemmet och av andra orsaker.

Jag funderar på det här varje gång jag läser en verklighetsbaserad bok eller om någon säger något i förtroende till mig, men det är klart.............jag och barnen lever ju i samma svarta bubbla som dem, inte i den rosa bubbla man oftast lever i tills något drabbar en själv, tills man själv inte blir betrodd.

Let´s Zumba

Jaha, då har jag bestämt mig för att prova på Zumba........ hemma i vardagsrummet där ingen ser mig ja, förutom barnen då. Tror att detta kommer ge mig många goda skratt och ilskna stampningar i golvet som en trotsig 4-åring innan jag förhoppningsvis till slut kommer på hur det ska gå till.
Fick låna en Zumba-dvd av en snäll själ på jobbet. Gillar jag det kanske jag investerar i egna eftersom jag inte kommer hemifrån kvällstid.
Känner att jag måste göra något aktivt som är bara för mig, något som jag tycker är roligt om jag ska må bra....... hur jag ska få tid vet jag ännu inte, men att investera i sin egen hälsa är aldrig fel.
Ska väl börja jogga igen också så gott jag hinner, men det får vänta till is och snö är borta....den här gången ska jag inte ge upp efter några veckor, jag behöver det här om jag ska orka plugga på kvällarna, hjärnan behöver ladda batterierna.
Inte så många månader kvar tills vi får bebis i stallet heller, jag längtar så det gör ont och häststackarn vaggar fram, tjock som en tunna.
Jag återhämtar mig fortfarande från envis sjukdom som vägrar släppa min kropp helt och äter frukt, grönt och tar vitamintillskott. Dessvärre har/är barnen också sjuka och jag känner för att slå upp alla fönster på vid gavel och låta vinden skölja genom hela bostaden och ta in ny, frisk luft.

Men nu.......nu är det dags.........Let´s Zumba!!!!!!

Delar av mitt nya liv.........

I mitt förra inlägg sa jag att jag funnit någon som betyder mycket för mig och det är kanske dags att jag avslöjar lite om den delen av mitt liv också, eftersom det mesta här på bloggen blir deppigt annars. Det beror givetvis på att jag skriver av mig för att må bättre.

Jag är faktiskt för det mesta en väldigt glad och skämtsam person, med ganska sjuk humor och engagerar mig piggt och glatt i barnens aktiviteter och på jobbet(när jag har något) Jag hjälper gärna mina vänner med allt från att lyssna när de behöver prata, vara barnvakt eller kanske snickra och hugga ved. Jag fullkomligt älskar att skruva ihop möbler från Sveriges mest kända möbelvaruhus, vilket både mina grannar, kollegor och vänner vet, så det häner då och då att jag får samtal från någon som bjuder in mig på "möbelskruvarhjälp" Det jag inte har i ekonomi, ställer jag istället upp i engagemang med när det gäller skjutsa barn, hjälpa till på klubben mina barn är medlemmar i och jag har i princip barnens vänner här varje helg för att sova över eftersom kompisarna tycker att jag är en häftig mamma.

Och jag har träffat någon, en man som är snäll och omtänksam mot både mig och barnen och som uppskattar att jag pysslar och lagar mat. Vi har träffats ganska länge och det är dessutom någon som jag känner sedan tidigare och som även min exman känner. Vi har mer eller mindre bestämt oss för att flytta ihop i år, men först måste vi bygga ut hans hus, vilket vi hoppas komma igång med så fort tjälen släppt ur marken och det torkat upp ordentligt. Jag säger mer eller mindre eftersom jag numera aldrig tar något för givet, inte förrän det verkligen händer. Jag hade givetvis hoppats på att få arbete innan också, men tyvärr så får jag fortsätta som praktikant ett tag till och förhoppningsvis så blir det en anställning i övergången maj/juni. Det skulle vara toppen eftersom det förutom en inkomst skulle innebära ett arbete på hemorten med fantastiska kollegor och roliga arbetsuppgifter. Dessutom hoppas jag att få gå lite småutbildningar på jobbet och det är verkligen en intressant arbetsplats, där jag lär mig ganska mycket om lagar när det gäller SoL och HSL.

"Min" nya man är ett år yngre än mig och han är lite av en arbetsnarkoman, samtidigt som han är väldigt social och gärna umgås med vänner. Vi brukar ofta samlas ett gäng för att laga mat tillsammans och spela spel. Det blir också en del andra aktiviteter efter årstiden. Vi har tagit det lugnt med barnen, han har inga barn och har heller aldrig levt ihop med någon(vilket är det som skrämmer mig mest). Barnen avgudar honom och min äldsta vill hellre att han är hennes pappa, medan den yngre ständigt frågar när vi ska flytta dit. I ärlighetens namn tror jag det här med barnen är lite skrämmande för honom, han förstår inte riktigt vad han gjort för att bli så älskad av dem, för vi träffas faktiskt inte så där jättemycket allihop tillsammans.
Vi får väl se vad framtiden har att visa..........jag håller er uppdaterad!

Det viktgaste för mig är ändå att trots attjag verkligen älskar denna man så mycket mer än jag någonsin älskat mitt ex, så skulle jag faktiskt inte knäckas om inte planerna går som man tänkt sig, jag skulle faktiskt klara av att bo ensam med mina barn. Den styrkan har jag funnit i mig själv under alla turer som varit.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, jag måste faktiskt städa här hemma och komma ikapp med mina studier.........jag har varit ganska låg ett tag, vilket inte är så konstigt eftersom jag varit sjuk i 4 veckor. Gick slutligen till läkaren här om dagen, men hade som tur var inte lunginflammation, det var "bara" båda öronen och halsen samt feber som jag gått med så länge att jag inte ens längre kände att jag hade feber. Läkaren var inte så glad när jag tackade nej till sjukskrivning.........jag hävdade fortfarande för läkaren att jag mådde bra trots att jag lämnade hälsovårdscentralen med en påse mediciner och krav på både mössa och halsduk om jag så gick ut med soporna(kände mig som om jag var 4 år när hon sa det hihihi)........Bara att nu kunna sova en hel natt utan att ständigt vakna av hostattacker gör mig så mkt piggare, sömn är verkligen ett universalmedel som botar det mesta.

Kommer man någonsin ikapp fullständigt?

Längesedan nu.............har haft så mycket att stå i att jag knappt har tid att sova, vilket givetvis gjort att min trötta kropp fått en envis förkylning som inte vill ge med sig. Har nu lovat mina närmaste vänner och en förskolefröken att gå till läkaren, de tror att jag åkt på lunginflammation. Äh, inte då, sådant biter i alla fall inte på mig, det är bara livets jobbiga händelser som suger sig fast som superlim.

Ska väl till den där j-a familjerätten igen och jag fattar inte varför när det är skolan som ringt dem gällande mitt ex. Okej, självklart måste jag som mamma till barnen, men jag vill inte bli inblandad i något, jag kan ändå inte påverka utgången ett skit. Vad andra vuxna gör, får stå för dem. Jag har någon jag litar på med mig, för det finns inte en chans att jag går till de där människorna ensam. Vill inte ha med myndigheter att göra och vill inte att mina barn har det heller.

Så less på att aldrig få något arbete........när ska det släppa? Tycker alla runt omkring mig lyckas hela tiden, medan jag står fast i skiten. Hur mycket klarar man egentligen av att uthärda innan man kollapsar totalt och inte längre orkar tänka positivt och vara hoppfull? Hittills har det gått på något sätt, men jag vill komma ikapp nedåtkurvan och vända den uppåt för mig och mina barn. Det värsta är att jag tycker att jag verkligen gör allt jag möjligen kan för att det ska lyckas, jag vet inte vad jag mer kan göra. Slut på ideér och snart slut på hopp och kämparglöd.

Jag är så glad och tacksam för att jag har underbara vänner och min älskade familj omkring mig, det kanske är det som är svaret på frågan om hur man orkar ännu lite till varje gång allt känns hopplöst.

Idag ger jag min kärlek till alla er som läser min blogg, orkar med mitt gnäll, mina öppna tankar och till er som har den viktigaste egenskap en människa kan ha....nämligen empati för andra människor. Som alltid ligger mina barn mig varmast om hjärtat och så finns en tredje person som blir allt viktigare i mitt nya liv........ men det är en annan historia.

Puss

Trött, varför kan man aldrig få lite lugn och ro?

Har inte skrivit på ett tag, men som jag brukar säga, livet kom emellan.
Har börjat studera och det går mer än trögt kan jag säga. Sjuka barn, sjukt djur och en ekonomi som blir allt sämre......... jag är så besviken på Sveriges regering och sättet de behandlr sin befolkning på. De utgår från att människor inte vill arbeta och gynnar företagare för fullt. Det är fritt fram för arbetsgivare att utnyttja gratis arbetskraft genom praktik och de behöver inte ge minsta löfte om anställning. Man känner sig ständigt jagad av arbetsförmedlingen, försäkringskassan och a-kassan. Jag vill bara ställa mig och skrika HALLÅÅÅÅÅ, TROR NI ATT ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR FRIVILLIGT GÅR HEMMA UTAN ARBETE???? Man är faktiskt inte helt intelligensbefriad för att man blivit uppsagd pga arbetsbrist, man vill inget hellre än att ha ett arbete som kan försörja familjen drägligt.
Jag vill bara ha ett meningsfullt arbete som ger mig och barnen mat på bordet och kläder på kroppen.

Lev ditt eget liv istället för att försöka leva någon annans......

....... de senaste två åren har jag levt under regeln "Kan det hända, så händer det mig" och det är givetvis jättejobbigt. Trots det så börjar jag känna en stolthet över mig själv och hur mycket jag orkat utstå utan att fullkomligt rasa ihop.
Nu är jag i min nya fas.......framtiden........och jag fattar beslut som rör längre perioder av mitt liv och jag anstränger mig väldigt hårt för att nå mina mål. Det kommer att bli väldigt tufft och jag kommer att vilja ge upp många gånger, men jag ska klara det här, det finns inga andra alternativ. Nu har jag äntligen påbörjat något som JAG vill göra och som jag gör mest för min egen, men även för barnens skull. Visst .... jag erkänner..... jag har redan börjat tvivla över om jag kommer att klara det här, men man kan ju inte bara ge upp innan man satsat allt.

Tänker på hur många det är som dömer andra utan att ens känna dem eller ha någon som helst aning om vad som ligger till grund för beteende och mående. Jag kan faktiskt inte förstå hur mycket tid en del ägnar åt att lägga sig i andras liv, istället för att leva sitt eget. Känns bara patetiskt och väldigt billigt.
Nej, jag väljer att leva mitt liv tilllsammans med människor som ger mig positiv energi och som jag gillar för dem de är.

Känner mig trött i själen idag

Kanske beror det på vädret eller på det faktum att jag ska åka bort på söndag kväll och är nervös inför resan, inte vet jag. Det enda jag vet är att jag idag känner att jag tappat mitt jävlar anamma som brukar finnas inom mig och hjälpa mig på vägen. Känner mig lite håglös, trött i själen och funderar om det verkligen är meningen att livet ska vara så här. Visst, jag vet att jag inte har det så dåligt, jag har friska barn och tar mig runt, även om det är nätt och jämt, på de få slantar jag har att vända på. Bara för att det finns många som har det mycket värre ute i landet, så måste jag ändå ha rätten att tycka min situation är skitjobbig.
Lägger ner hela min själ där jag arbetspraktiserar, men hör ändå på dem att jag inte kommer få någon anställning och känner mig så jävla utnyttjad som gratis arbetskraft. Regeringen sparkar på dem som redan ligger och utgår från att folk inte vill jobba. Hörde så jävla dumma kommentarer på nyheterna av vår statsminister för någon dag sedan. Han kanske skulle prova på att vara långtidssjuk eller arbetslös på samma villkor som vanliga svenssons och bli jagad av af och andra instanser.

Nej, nu är det dags att rycka upp sig och fortsätta ta tag i alla saker som ska fixas. Sedan ska jag bara hitta mitt jävlar anamma igen, så att jag orkar ett tag till.

Intressant sida och läsvärd bok

Fick ett tips på en hemsida av en vän.....www.tuvaforum.se där kan man läsa och känna igen ganska mycket om man blivit utsatt för misshandel av män. Det står också lite direktiv om vad Socialförvaltningen är skyldig till och åt det väljer jag bara att skratta med tanke på hur jag blivt bemött i min kommuns socialtjänst, när jag försökt få hjälp av dem.

Jag vill också gärna slå ett litet extra slag för boken Anhörig av Katerina Janoush.......så himla bra, men mentalt ganska jobbig. Mycket klarnar och man inser att man inte är så värdelös som sin exman sagt.

Många gånger under min och barnens kris har jag om och om igen funderat på vad jag gjort för fel, vad det varit för fel på mig, kunde jag ändrat mig. Nu inser jag att svaret är att jag aldrig klarat av att hålla måttet för att duga, kraven på mig ändrades hela tiden.
En tanke som också rusat genom mitt huvud ungefär en miljoner gånger efter separationen är hur den som faktiskt valt bort familjen genom otrohet, har mage att fortsätta hota, trakassera och på olika sätt ställa till ett rent helvete för den som redan blivit "knäckt". Eftersom jag aldrig någonsin kommer att förstå mig på detta beteende även om det går 200 år har jag till slut valt att påminna mig själv att jag ska vara glad över att jag inte kan förstå det eftersom det förmodligen skulle innebära att jag är lika sjuk själv.

Ingen människa har rätt att kränka någon annan tills man ser sig själv som att man endast duger till en dörrmatta som man torkar av sina skitiga skor på. Jag kommer aldrig att finna förståelse eller en bra ursäkt för sådant beteende, det är kort och gott bara fel.

Den berömda "mansknappen"

Fick just ett samtal från min syster som just nu har det skitjobbigt med ny separation. Hennes ex vet verkligen hur han ska få igång henne och påverka henne och jag har sagt åt henne att det är hans sätt att hålla kvar lite koll på henne.
När han gör något så reagerar hon och det är precis det han är ute efter. Då får han bekräftelse på att hon fortfarande har känslor kvar för honom medan han spelar iskall och redan har kontakt med nya "brudar" Många har sagt till mig att det är ett vanligt manssyndrom att själv gå vidare men intetillåta att exet gör detsamma. Det spelar ingen roll att det är mannen som avslutat förhållandet eller varit otrogen, han vill ändå ha kontrollen kvar över exet.
Jag säger inte att det bara är män som gör på det sättet, många gånger skäms man över att vara kvinna, sådana patetiska tilltag som vi kan ha för oss ibland. Det är bara det att det verkar som om män har mycket lättare att bara rycka på axlarna åt det förflutna och gå vidare utan att se bakåt. Därför brukar jag och de jag umgås med kalla det för mansknappen.
Många gånger är jag avundsjuk på mansknappen, tänk så lätt det skulle vara om man bara kunde trycka på den och gå vidare och ändå....... så tomt och meningslöst livet skulle kännas.

Jag är känslomänniska och det är jag faktiskt ganska stolt över. Hellre det än att bete sig som en robot

Att finna små glädjeämnen i sin vardag är ett sätt att orka med

När man varit med om en kris livet, obetydligt liten eller vad som känns som en stor kris, lär man sig många bra och dåliga saker på vägen.
Att hitta små glädjeämnen i vardagen är viktigt för att orka vidare. Jag blir tex numera väldigt glad när jag känner doften av nytvättad tvätt. Jag vet det låter helt sjukt, men det ger mig extra energi.
Musik är en annan sak jag alltid använt mig av hela mitt liv för att ex få saker gjorda, men det är nog ganska vanligt.
Man lär sig också att vara mer ödmjuk och uppskatta människor på ett annat sätt. Jag känner mer och mer att vänlighet och empati är de saker jag uppskattar mest hos människor nu för tiden och jag dömmer numera inte människor på samma sätt som förut, för i ärlighetens namn så gjorde jag faktiskt det ibland utan att ens veta vilka de var. Usch inte en egenskap jag är stolt över att ha haft. Visar iaf att det aldrig är för sent att ändra sig.
Tyvärr har jag även lärt mig en del dåliga saker på vägen också.
Jag har ex tappat all tilltro på myndigheter, vilket är riktigt tråkigt. Jag har lärt mig att de flesta människor dömmer en och väljer att tro på den mest snaskiga historien även om den är så otrolig att det till och med är uppenbart för en apa att det är lögner. Så är det att bo en liten by.
Tyvärr har jag också lärt mig att man i princip inte kan lita på någon, de allra flesta är mer intresserade av att sprida skvaller än att vara verkliga vänner.
Och där kommer vi till en mycket viktig sak, vänner är det viktigaste man kan ha, när man hamnar i en kris. Det hjälper att få spy ur sig all skit man bär på och ha verkliga vänner som drar med en ut på olika saker bara för att man inte ska sitta hemma och gräva ned sig i skiten.
Man lär sig också att det finns viktigare saer i livet än att ha ett perfekt hem eller en kliniskt ren bil....... kanske låter självklart för de flesta, men har man levt med någon som är pedant tar man lätt över samma sjuka beteende när de försvinner, så ibland kan man behöva lära sig att lämna lite stökigt är en bra sak.
Viktigt är också att belöna sig själv och att ständigt arbeta på självkänslan. Se dig själv i spegeln och säg högt, "det där gjorde jag bra eller det här var en bra dag, jag kommer att överleva detta".
Tillåt dig ha dåliga dagar, man måste räkna med att de kommer tillbaka då och då, men allt mer sällan.

Man gör det man kan för att orka ta sig igenom bara en dag till. Och rätt vad det är, så har det gått veckor, månader eller kanske tom år........och man känner sig så fri!!!!!!

Blöta nosar tröstar bra

Tittade ut i morse och snön bara vräkte ner. Jaha, bara att skotta igen då. Man ska vara tacksam för att man bor i lägenhet.
Idag har jag haft så fruktansvärt ont i mitt ena ben att jag kände mig färdig för långvården, det har inte blivit mycket gjort förutom skottningen. Jag brukar inte ha så ont att jag inte klarar av att göra saker, men idag känner jag mig gnällig. Vår voffsing kände visst av min deppighet för han har envisats med att trösta mig genom att ge mig pussar i örat hela dagen.

Har i alla fall tagit mig i kragen så pass att jag bakat två olika kaksorter och lagat mat, men det ilar och smärtan strålar upp i ryggen och ned till knät. Pratade med mamma som sa åt mig att stretcha, så det har jag försökt med, samt massera benet så gott det går. Äh, det blir väl bättre.

Igår var jag och barnen iväg på födelsedagsfika, det blev en trevlig kväll med tårta och ett par timmars snöskottande (lite dumt när jag redan hade ont i benet). Idag kom födelsedagsbarnet hit och åt middag en snabbis innan han åkte hem. Känns lite tröstlöst ibland att vara ensam vuxen hemma. Känner att jag behövt lite mer än barnens glada sällskap ikväll, kanske slötitta på en film och föra vuxet samtal som omväxling. Jag orkar inte bara vara en supermorsa idag, jag vill också vara en kvinna som har ett liv förutom barnen.

Jag är också orolig för vad som kommer hända nästa veckoslut, mitt ex valde ju att inte ha barnen denna helg som var hans pga sjukdom(som om föräldrar med ansvar kan välja bort sina barn pga sjukdom) Säkert tror han att han ska få ha dem nästa veckoslut istället, men jag har inga planer på att byta någon helg. Väljer han bort barnen, så är det inte mitt problem, jag tror inte han valt bort det barn han och hans sambo har hemma bara för att han är sjuk. Visst jag förstår att han är sjuk, men jag är trött på att rätta mig efter hans ändringar och tjafs hela tiden. Då kunde han frågat mig om det är okej att byta. Jag hoppas nu bara inte att han åker för att hämta barnen på skola/dagis och tar för givet att han ska ha honom, för då blir det ju väldigt fel för barnen.
Jag har redan planer för nästa helg och sedan åker jag bort på söndag kväll och blir borta ett par dagar pga studier, så det är viktigt att barnen får vara hemma nästa helg, annars ser de mig inte på nästan en hel vecka sammanlagt och det fungerar inte.
Det jag tänkt göra denna helg gick ju bort pga att barnen blev hemma och det kanske är därför jag känner mig lite deppig över att inte ha sällskap av vuxna här. Det gör mig dock ingenting, för nu kan jag slappna av och veta att barnen har det bra.

Jag oroar mig också för att familjerätten ska höra av sig och säga att de tänker ta barnens pappa vidare till utredning och därefter till rätten för att dra in umgänget en hel del. Om det händer kommer jag åter igen att få ett helvete och få gå med inspelningsteknik på mig för att kunna spela in ev. hot från honom, hans sambo eller släkten. Jag vill ha lugn och ro nu och fokusera mig på att få arbete, klara studierna och att barnen ska må bra.

Skönt att veta att det finns så många tröstande blöta nosar här hemma....... för en blöt nos tröstar bra........

Idag är en bra dag

Idag är jag glad. Glad för att jag äntligen satt igång här hemma med saker jag skjutit upp flera gånger. Det är så skönt för både kropp och själ.
Min bil är lagad, vilket också gör mig glad och tacksam för att det finns vänner som ställer upp.
Visst oroar jag mig för ekonomin och hu jag ska klara av mina studier när jag inte ens har råd att ta mig dit, men just idag försöker jag lägga all oro åt sidan.
Barnen är också glada, så glada för att inte behöva lämna mig denna helg, men samtidigt empatiska nog att tycka synd om sin pappa som är magsjuk och inte kan ha dem i helgen.
Min äldsta dotters magont försvann i ett ögonblick, hon behöver inte skydda sin lillasyster den här helgen.
Jag är kanske den som är gladast, en extra helg med barnen är som att vinna högvinsten på lotto. Jag lämnar ju inte bort dem för att jag vill, utan för att jag måste.

Just idag känner jag att jag skulle kunna krama hela världen!

Funderingar över dagen......

Skulle ha stora städdagen idag, men har inte fått något gjort alls ännu. Ja i alla fall inte med städningen, jag har fått en massa gjort vid datorn och i telefonen, saker som faktiskt var viktiga och det känns jätteskönt.
Listan över måsten tar aldrig slut och ibland fattar jag faktiskt inte hur man orkar. Massor med saker som måste bli klart som skjutits upp i onödan, jag måste ta mig i kragen för det blir bara jobbigare på det här sättet.
Jag blir så här när det blir för mycket att ta itu med, när allt känns övermäktigt så lägger sig min hjärna och kropp i något slags "stand-by läge" för att orka genomföra det nödvändigaste och inte ett dugg annat. Det kanske är så många reagerar för att orka kämpa vidare, jag gör så i alla fall.
Jag har en lååång lista på saker som måste fixas denna vecka, men eftersom många saker innefattar ekonomi som inte ens existerar, så läggs det åt sidan.
Hittade en gammal vän idag, som är eller åtminstone var polis när vi umgicks. Känns som en bra kontakt att ha med tanke på hur miitt liv ser ut just nu.
Nej, nu är tvättberget besegrat för denna gång, så det är väl bara att ta itu med diskberget......... i mitt nästa liv är det hög prioritering på diskmaskin, en dag ska jag klara mig bra på en inkomst och inte behöva bostadsbidrag, det måste gå att leva ett drägligt liv, bara man får vara frisk.........

Dagens ämne: Bilar och ekonomi

Idag åkte jag ner på arslet igen, biljäveln gick sönder. Avskyr verkligen att inte ha en liten reserv att ta av när sådana här saker händer. Jag måste verkligen ha bil för att få vardagen att fungera, jag bor inte direkt i stan. Jag hade tänkt att äntligen kanske klara av att köpa ett par vinterskor åt mig själv eftersom mina är helt slut.
Nu kan jag bara glömma det och hoppas jag kan hitta delar på skroten och be en kompis ännu en gång om hjälp att laga den.
Det absolut värsta med att vara ensamstående mamma utan arbete är den ständigt pågående stressen man får av sin katastrofala ekonomin. Det tar banne mig aldrig slut någongång!
Visst, det finns alltid någon som har det värre, men nu är det här mitt liv och för mig är ekonomin en jävla katastrof.
Så lätt det vore om man hade något man kunde dra in på, men jag har redan stramat åt precis allt som går utan att det ska påverka barnen. Jag köper aldrig något åt mig själv, jag har dragit in på den last jag hade, Trocadero och snart finns bara en sak att minska in på.......mina p-piller.
Jag vill bara ha ett arbete och en gång få slippa välja mellan vinterskor och en jävla bildel!

Dagens ämne: Otrohet

Vad är det som ger en människa rätten att vara otrogen? Att på något sjukt sätt hitta på en "godtagbar" ursäkt för ett sådant handlande? Finns det någonsin någonstans man har rätt att vara otrogen? Vad tror man att det ska lösa? Otrohet är väl enbart en egoistisk handling för att tillfredsställa sina egna lustar och styra ett förhållande som man själv önskar utan att ta hänsyn till någon annan än sig själv. Ljuga för en eller flera andra människor, leka med deras liv och få dem att känna sig värdelösa.
Hur många gånger har man inte hört att någon säger att de var tvungna att vara otrogna? Otrohet löser väl inga problem i ett befintligt förhållande, det skapar bara ännu större slitningar, otrygghet och känslan av otillräcklighet. Otrohet är fegt, värdelöst och sysslar man med sådant saknar man helt ansvarstagande och empati för andra människor.
Man har rätt att avsluta ett förhållande om man känner att man vill vara fri, man har rätten att känna att kärleken för den man lever med tar slut, men man har inte rätten att inte ta itu med saker och avsluta en sak innan man påbörjar en annan. Man har inte rätten att på någon annans bekostnad både ha kvar och äta kakan.
Vem vill ha ett förhållande med någon man vet har varit otrogen? Vem kan lita på en sådan människa? Sådan oärlighet går direkt bort för mig, jag skulla aldrig kunna vara i ett förhållande med någon som varit otrogen. Har man gjort det en gång, kan man göra det igen, då är alla spärrar redan borta.
På vem ligger ansvaret? Enligt mig så ligger det främst på den som väljer otrohet, men även på den man är otrogen med under förutsättningen att den människan vet. Vet båda, är båda lika skyldiga så är det bara. Jag skulle aldrig ha samvete till att vara "den andra kvinnan" skulle jag få det förslaget skulle jag nog ge vederbörande en ordentlig föreläsning, be honom att dra åt helvete och ge honom en spark i skrevet.
Men det är ju bara lilla jag det........... så mycket otrohet som förekommer så verkar jag vara ganska ensam med mina åsikter.

Jaha, då var det 2011 då......

.....och allt känns precis som det gjorde igår, lurad i år igen alltså.

Snö, snö, snö ja här blir det till att vara inne idag, vädret är uruselt och de har just plogat bort 2-3 dm snö på gården. Sticker nog bara ut näsan för att rasta vovven och borsta kusen idag, det finns mycket att pyssla med inomhus.
Nyårsafton blev riktigt mysig med mat, spel och skratt. Snöade gjorde det då också, så inte såg man mycket av de fyrverkerier som ekade över bygden.
Min bästa vän kom förbi med ett knippe tulpaner, hon är bara såååå underbar och ibland funderar jag på om inte man skulle bo kollektivt för att kunna hjälpa varandra med barn och bollande med tider. Kanske inte kollektivboende, men parhus, så att man alltid har sitt eget kryp in, samtidigt som man kan ställa upp på varandra när det behövs.
Vi ensamstående måste hålla ihop och hjälpa varandra så gott vi kan!

Idag har jag inga djupare tankar, jag är mest seg och tänker bara vara. Imorgon blir det till att susa nedför backarna på madrasser och grilla korv, vädret gjorde att vi skippade det idag.

Härliga underbara 2011 ska du bli mitt och barnens år???? Ska vi få lite uppskjut efter alla djupa dalgångar????