Ojojoj....ja ni som varit här och läst har nog tröttnat eftersom jag inte skrivit på så länge nu. Jag är lite av en "periodare" när det gäller att blogga, men som jag ofta brukar säga när jag inte hinner med allt jag vill "-Livet kom emellan"
Inte mycket nytt hat hänt, livet är en ständig cirkus och jag clownen alla skrattar åt på byn. Eller skrattar.....mer talar om bakom ryggen eftersom mitt ex och hans släkt fortsätter att kontrollera och trakssera.
Jag älskar mitt arbete, det är en fantastisk plats att vara på, omgiven av de gulligaste människor med humor, omtanke, intelligens och kunskap.
Mina egna måsten blev till slut för mycket för mig och jag funderade på min situation och bestämde mig för att inte vara så jävla duktig hela tiden. Sagt och gjort, jag lade studierna på is ett år, hemmet är stökigt, men jag är en bättre mamma eftersom jag i alla lägen väljer att prioritera mina barn framför alla måsten.
Sinnet började komma till ro och jag tar nu itu med en sak i taget istället för att ha en speed i 190 knyck hela tiden och inte slutföra något. Då får jag ett 4-sidigt långt "hatmail" från mitt ex föräldrar och hela karusellen av tankar börjar snurra igen. Jag duger inte till, jag är en så dålig mamma som de säger.........och sedan skriker mitt inre STOPP!!!! Jag kan inte ändra på någon annan människa, men jag kan ändra på mig själv och i det här läget måste jag bestämma mig för att inte dessa negativa människor ska kunna kontrollera och styra mig längre. Det är ett svårt mönster att bryta, jag har varit kontrollerad så många år, varit svag och vek och det måste få ett slut! Hur ska jag annars kunna lära mina barn att bli starka kvinnor?
Och jag lär mig, sakta men säkert. Hade detta mail kommit för ett halvår sedan hade mina bästa vänner fått säga stopp, nu kunde jag säga stopp åt mig själv och vara nöjd och glad med det.
Javisst, vårt hem är stökigt, jag vill inte längre ta hem folk, men det är mitt ansvar och mitt val och jag får nu känna att fy fasen nu är det dags att göra något åt detta hem. Att lämna stökigt är en del i mitt och barnens tillfrisknande, eftersom mitt ex favoritsysselsättning var att kontrollera genom städning och att alla skulle springa och fixa det han pekade på. Ofta dög det inte heller, utan man fick stå och se på när han gjorde om det så att det skulle bli "rätt".
Just nu är mitt liv bra, idag är en bra dag och det har funnits många bra veckor och månader väldigt länge nu. Jag har en framtidsplan, jag vet att jag kan klara mig väldigt bra även om jag blir trött, arg och ledsen ibland, men nu blir jag det på ett sätt som vilken "vanlig" familjemedlem som helst kan bli efter en jobbig dag på jobbet.
Just nu är mitt mål att flytta till något lite större och det känns som om det målet är fullt möjligt att nå.
