Trött, varför kan man aldrig få lite lugn och ro?

Har inte skrivit på ett tag, men som jag brukar säga, livet kom emellan.
Har börjat studera och det går mer än trögt kan jag säga. Sjuka barn, sjukt djur och en ekonomi som blir allt sämre......... jag är så besviken på Sveriges regering och sättet de behandlr sin befolkning på. De utgår från att människor inte vill arbeta och gynnar företagare för fullt. Det är fritt fram för arbetsgivare att utnyttja gratis arbetskraft genom praktik och de behöver inte ge minsta löfte om anställning. Man känner sig ständigt jagad av arbetsförmedlingen, försäkringskassan och a-kassan. Jag vill bara ställa mig och skrika HALLÅÅÅÅÅ, TROR NI ATT ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR FRIVILLIGT GÅR HEMMA UTAN ARBETE???? Man är faktiskt inte helt intelligensbefriad för att man blivit uppsagd pga arbetsbrist, man vill inget hellre än att ha ett arbete som kan försörja familjen drägligt.
Jag vill bara ha ett meningsfullt arbete som ger mig och barnen mat på bordet och kläder på kroppen.

Lev ditt eget liv istället för att försöka leva någon annans......

....... de senaste två åren har jag levt under regeln "Kan det hända, så händer det mig" och det är givetvis jättejobbigt. Trots det så börjar jag känna en stolthet över mig själv och hur mycket jag orkat utstå utan att fullkomligt rasa ihop.
Nu är jag i min nya fas.......framtiden........och jag fattar beslut som rör längre perioder av mitt liv och jag anstränger mig väldigt hårt för att nå mina mål. Det kommer att bli väldigt tufft och jag kommer att vilja ge upp många gånger, men jag ska klara det här, det finns inga andra alternativ. Nu har jag äntligen påbörjat något som JAG vill göra och som jag gör mest för min egen, men även för barnens skull. Visst .... jag erkänner..... jag har redan börjat tvivla över om jag kommer att klara det här, men man kan ju inte bara ge upp innan man satsat allt.

Tänker på hur många det är som dömer andra utan att ens känna dem eller ha någon som helst aning om vad som ligger till grund för beteende och mående. Jag kan faktiskt inte förstå hur mycket tid en del ägnar åt att lägga sig i andras liv, istället för att leva sitt eget. Känns bara patetiskt och väldigt billigt.
Nej, jag väljer att leva mitt liv tilllsammans med människor som ger mig positiv energi och som jag gillar för dem de är.

Känner mig trött i själen idag

Kanske beror det på vädret eller på det faktum att jag ska åka bort på söndag kväll och är nervös inför resan, inte vet jag. Det enda jag vet är att jag idag känner att jag tappat mitt jävlar anamma som brukar finnas inom mig och hjälpa mig på vägen. Känner mig lite håglös, trött i själen och funderar om det verkligen är meningen att livet ska vara så här. Visst, jag vet att jag inte har det så dåligt, jag har friska barn och tar mig runt, även om det är nätt och jämt, på de få slantar jag har att vända på. Bara för att det finns många som har det mycket värre ute i landet, så måste jag ändå ha rätten att tycka min situation är skitjobbig.
Lägger ner hela min själ där jag arbetspraktiserar, men hör ändå på dem att jag inte kommer få någon anställning och känner mig så jävla utnyttjad som gratis arbetskraft. Regeringen sparkar på dem som redan ligger och utgår från att folk inte vill jobba. Hörde så jävla dumma kommentarer på nyheterna av vår statsminister för någon dag sedan. Han kanske skulle prova på att vara långtidssjuk eller arbetslös på samma villkor som vanliga svenssons och bli jagad av af och andra instanser.

Nej, nu är det dags att rycka upp sig och fortsätta ta tag i alla saker som ska fixas. Sedan ska jag bara hitta mitt jävlar anamma igen, så att jag orkar ett tag till.

Intressant sida och läsvärd bok

Fick ett tips på en hemsida av en vän.....www.tuvaforum.se där kan man läsa och känna igen ganska mycket om man blivit utsatt för misshandel av män. Det står också lite direktiv om vad Socialförvaltningen är skyldig till och åt det väljer jag bara att skratta med tanke på hur jag blivt bemött i min kommuns socialtjänst, när jag försökt få hjälp av dem.

Jag vill också gärna slå ett litet extra slag för boken Anhörig av Katerina Janoush.......så himla bra, men mentalt ganska jobbig. Mycket klarnar och man inser att man inte är så värdelös som sin exman sagt.

Många gånger under min och barnens kris har jag om och om igen funderat på vad jag gjort för fel, vad det varit för fel på mig, kunde jag ändrat mig. Nu inser jag att svaret är att jag aldrig klarat av att hålla måttet för att duga, kraven på mig ändrades hela tiden.
En tanke som också rusat genom mitt huvud ungefär en miljoner gånger efter separationen är hur den som faktiskt valt bort familjen genom otrohet, har mage att fortsätta hota, trakassera och på olika sätt ställa till ett rent helvete för den som redan blivit "knäckt". Eftersom jag aldrig någonsin kommer att förstå mig på detta beteende även om det går 200 år har jag till slut valt att påminna mig själv att jag ska vara glad över att jag inte kan förstå det eftersom det förmodligen skulle innebära att jag är lika sjuk själv.

Ingen människa har rätt att kränka någon annan tills man ser sig själv som att man endast duger till en dörrmatta som man torkar av sina skitiga skor på. Jag kommer aldrig att finna förståelse eller en bra ursäkt för sådant beteende, det är kort och gott bara fel.

Den berömda "mansknappen"

Fick just ett samtal från min syster som just nu har det skitjobbigt med ny separation. Hennes ex vet verkligen hur han ska få igång henne och påverka henne och jag har sagt åt henne att det är hans sätt att hålla kvar lite koll på henne.
När han gör något så reagerar hon och det är precis det han är ute efter. Då får han bekräftelse på att hon fortfarande har känslor kvar för honom medan han spelar iskall och redan har kontakt med nya "brudar" Många har sagt till mig att det är ett vanligt manssyndrom att själv gå vidare men intetillåta att exet gör detsamma. Det spelar ingen roll att det är mannen som avslutat förhållandet eller varit otrogen, han vill ändå ha kontrollen kvar över exet.
Jag säger inte att det bara är män som gör på det sättet, många gånger skäms man över att vara kvinna, sådana patetiska tilltag som vi kan ha för oss ibland. Det är bara det att det verkar som om män har mycket lättare att bara rycka på axlarna åt det förflutna och gå vidare utan att se bakåt. Därför brukar jag och de jag umgås med kalla det för mansknappen.
Många gånger är jag avundsjuk på mansknappen, tänk så lätt det skulle vara om man bara kunde trycka på den och gå vidare och ändå....... så tomt och meningslöst livet skulle kännas.

Jag är känslomänniska och det är jag faktiskt ganska stolt över. Hellre det än att bete sig som en robot

Att finna små glädjeämnen i sin vardag är ett sätt att orka med

När man varit med om en kris livet, obetydligt liten eller vad som känns som en stor kris, lär man sig många bra och dåliga saker på vägen.
Att hitta små glädjeämnen i vardagen är viktigt för att orka vidare. Jag blir tex numera väldigt glad när jag känner doften av nytvättad tvätt. Jag vet det låter helt sjukt, men det ger mig extra energi.
Musik är en annan sak jag alltid använt mig av hela mitt liv för att ex få saker gjorda, men det är nog ganska vanligt.
Man lär sig också att vara mer ödmjuk och uppskatta människor på ett annat sätt. Jag känner mer och mer att vänlighet och empati är de saker jag uppskattar mest hos människor nu för tiden och jag dömmer numera inte människor på samma sätt som förut, för i ärlighetens namn så gjorde jag faktiskt det ibland utan att ens veta vilka de var. Usch inte en egenskap jag är stolt över att ha haft. Visar iaf att det aldrig är för sent att ändra sig.
Tyvärr har jag även lärt mig en del dåliga saker på vägen också.
Jag har ex tappat all tilltro på myndigheter, vilket är riktigt tråkigt. Jag har lärt mig att de flesta människor dömmer en och väljer att tro på den mest snaskiga historien även om den är så otrolig att det till och med är uppenbart för en apa att det är lögner. Så är det att bo en liten by.
Tyvärr har jag också lärt mig att man i princip inte kan lita på någon, de allra flesta är mer intresserade av att sprida skvaller än att vara verkliga vänner.
Och där kommer vi till en mycket viktig sak, vänner är det viktigaste man kan ha, när man hamnar i en kris. Det hjälper att få spy ur sig all skit man bär på och ha verkliga vänner som drar med en ut på olika saker bara för att man inte ska sitta hemma och gräva ned sig i skiten.
Man lär sig också att det finns viktigare saer i livet än att ha ett perfekt hem eller en kliniskt ren bil....... kanske låter självklart för de flesta, men har man levt med någon som är pedant tar man lätt över samma sjuka beteende när de försvinner, så ibland kan man behöva lära sig att lämna lite stökigt är en bra sak.
Viktigt är också att belöna sig själv och att ständigt arbeta på självkänslan. Se dig själv i spegeln och säg högt, "det där gjorde jag bra eller det här var en bra dag, jag kommer att överleva detta".
Tillåt dig ha dåliga dagar, man måste räkna med att de kommer tillbaka då och då, men allt mer sällan.

Man gör det man kan för att orka ta sig igenom bara en dag till. Och rätt vad det är, så har det gått veckor, månader eller kanske tom år........och man känner sig så fri!!!!!!

Blöta nosar tröstar bra

Tittade ut i morse och snön bara vräkte ner. Jaha, bara att skotta igen då. Man ska vara tacksam för att man bor i lägenhet.
Idag har jag haft så fruktansvärt ont i mitt ena ben att jag kände mig färdig för långvården, det har inte blivit mycket gjort förutom skottningen. Jag brukar inte ha så ont att jag inte klarar av att göra saker, men idag känner jag mig gnällig. Vår voffsing kände visst av min deppighet för han har envisats med att trösta mig genom att ge mig pussar i örat hela dagen.

Har i alla fall tagit mig i kragen så pass att jag bakat två olika kaksorter och lagat mat, men det ilar och smärtan strålar upp i ryggen och ned till knät. Pratade med mamma som sa åt mig att stretcha, så det har jag försökt med, samt massera benet så gott det går. Äh, det blir väl bättre.

Igår var jag och barnen iväg på födelsedagsfika, det blev en trevlig kväll med tårta och ett par timmars snöskottande (lite dumt när jag redan hade ont i benet). Idag kom födelsedagsbarnet hit och åt middag en snabbis innan han åkte hem. Känns lite tröstlöst ibland att vara ensam vuxen hemma. Känner att jag behövt lite mer än barnens glada sällskap ikväll, kanske slötitta på en film och föra vuxet samtal som omväxling. Jag orkar inte bara vara en supermorsa idag, jag vill också vara en kvinna som har ett liv förutom barnen.

Jag är också orolig för vad som kommer hända nästa veckoslut, mitt ex valde ju att inte ha barnen denna helg som var hans pga sjukdom(som om föräldrar med ansvar kan välja bort sina barn pga sjukdom) Säkert tror han att han ska få ha dem nästa veckoslut istället, men jag har inga planer på att byta någon helg. Väljer han bort barnen, så är det inte mitt problem, jag tror inte han valt bort det barn han och hans sambo har hemma bara för att han är sjuk. Visst jag förstår att han är sjuk, men jag är trött på att rätta mig efter hans ändringar och tjafs hela tiden. Då kunde han frågat mig om det är okej att byta. Jag hoppas nu bara inte att han åker för att hämta barnen på skola/dagis och tar för givet att han ska ha honom, för då blir det ju väldigt fel för barnen.
Jag har redan planer för nästa helg och sedan åker jag bort på söndag kväll och blir borta ett par dagar pga studier, så det är viktigt att barnen får vara hemma nästa helg, annars ser de mig inte på nästan en hel vecka sammanlagt och det fungerar inte.
Det jag tänkt göra denna helg gick ju bort pga att barnen blev hemma och det kanske är därför jag känner mig lite deppig över att inte ha sällskap av vuxna här. Det gör mig dock ingenting, för nu kan jag slappna av och veta att barnen har det bra.

Jag oroar mig också för att familjerätten ska höra av sig och säga att de tänker ta barnens pappa vidare till utredning och därefter till rätten för att dra in umgänget en hel del. Om det händer kommer jag åter igen att få ett helvete och få gå med inspelningsteknik på mig för att kunna spela in ev. hot från honom, hans sambo eller släkten. Jag vill ha lugn och ro nu och fokusera mig på att få arbete, klara studierna och att barnen ska må bra.

Skönt att veta att det finns så många tröstande blöta nosar här hemma....... för en blöt nos tröstar bra........

Idag är en bra dag

Idag är jag glad. Glad för att jag äntligen satt igång här hemma med saker jag skjutit upp flera gånger. Det är så skönt för både kropp och själ.
Min bil är lagad, vilket också gör mig glad och tacksam för att det finns vänner som ställer upp.
Visst oroar jag mig för ekonomin och hu jag ska klara av mina studier när jag inte ens har råd att ta mig dit, men just idag försöker jag lägga all oro åt sidan.
Barnen är också glada, så glada för att inte behöva lämna mig denna helg, men samtidigt empatiska nog att tycka synd om sin pappa som är magsjuk och inte kan ha dem i helgen.
Min äldsta dotters magont försvann i ett ögonblick, hon behöver inte skydda sin lillasyster den här helgen.
Jag är kanske den som är gladast, en extra helg med barnen är som att vinna högvinsten på lotto. Jag lämnar ju inte bort dem för att jag vill, utan för att jag måste.

Just idag känner jag att jag skulle kunna krama hela världen!

Funderingar över dagen......

Skulle ha stora städdagen idag, men har inte fått något gjort alls ännu. Ja i alla fall inte med städningen, jag har fått en massa gjort vid datorn och i telefonen, saker som faktiskt var viktiga och det känns jätteskönt.
Listan över måsten tar aldrig slut och ibland fattar jag faktiskt inte hur man orkar. Massor med saker som måste bli klart som skjutits upp i onödan, jag måste ta mig i kragen för det blir bara jobbigare på det här sättet.
Jag blir så här när det blir för mycket att ta itu med, när allt känns övermäktigt så lägger sig min hjärna och kropp i något slags "stand-by läge" för att orka genomföra det nödvändigaste och inte ett dugg annat. Det kanske är så många reagerar för att orka kämpa vidare, jag gör så i alla fall.
Jag har en lååång lista på saker som måste fixas denna vecka, men eftersom många saker innefattar ekonomi som inte ens existerar, så läggs det åt sidan.
Hittade en gammal vän idag, som är eller åtminstone var polis när vi umgicks. Känns som en bra kontakt att ha med tanke på hur miitt liv ser ut just nu.
Nej, nu är tvättberget besegrat för denna gång, så det är väl bara att ta itu med diskberget......... i mitt nästa liv är det hög prioritering på diskmaskin, en dag ska jag klara mig bra på en inkomst och inte behöva bostadsbidrag, det måste gå att leva ett drägligt liv, bara man får vara frisk.........

Dagens ämne: Bilar och ekonomi

Idag åkte jag ner på arslet igen, biljäveln gick sönder. Avskyr verkligen att inte ha en liten reserv att ta av när sådana här saker händer. Jag måste verkligen ha bil för att få vardagen att fungera, jag bor inte direkt i stan. Jag hade tänkt att äntligen kanske klara av att köpa ett par vinterskor åt mig själv eftersom mina är helt slut.
Nu kan jag bara glömma det och hoppas jag kan hitta delar på skroten och be en kompis ännu en gång om hjälp att laga den.
Det absolut värsta med att vara ensamstående mamma utan arbete är den ständigt pågående stressen man får av sin katastrofala ekonomin. Det tar banne mig aldrig slut någongång!
Visst, det finns alltid någon som har det värre, men nu är det här mitt liv och för mig är ekonomin en jävla katastrof.
Så lätt det vore om man hade något man kunde dra in på, men jag har redan stramat åt precis allt som går utan att det ska påverka barnen. Jag köper aldrig något åt mig själv, jag har dragit in på den last jag hade, Trocadero och snart finns bara en sak att minska in på.......mina p-piller.
Jag vill bara ha ett arbete och en gång få slippa välja mellan vinterskor och en jävla bildel!

Dagens ämne: Otrohet

Vad är det som ger en människa rätten att vara otrogen? Att på något sjukt sätt hitta på en "godtagbar" ursäkt för ett sådant handlande? Finns det någonsin någonstans man har rätt att vara otrogen? Vad tror man att det ska lösa? Otrohet är väl enbart en egoistisk handling för att tillfredsställa sina egna lustar och styra ett förhållande som man själv önskar utan att ta hänsyn till någon annan än sig själv. Ljuga för en eller flera andra människor, leka med deras liv och få dem att känna sig värdelösa.
Hur många gånger har man inte hört att någon säger att de var tvungna att vara otrogna? Otrohet löser väl inga problem i ett befintligt förhållande, det skapar bara ännu större slitningar, otrygghet och känslan av otillräcklighet. Otrohet är fegt, värdelöst och sysslar man med sådant saknar man helt ansvarstagande och empati för andra människor.
Man har rätt att avsluta ett förhållande om man känner att man vill vara fri, man har rätten att känna att kärleken för den man lever med tar slut, men man har inte rätten att inte ta itu med saker och avsluta en sak innan man påbörjar en annan. Man har inte rätten att på någon annans bekostnad både ha kvar och äta kakan.
Vem vill ha ett förhållande med någon man vet har varit otrogen? Vem kan lita på en sådan människa? Sådan oärlighet går direkt bort för mig, jag skulla aldrig kunna vara i ett förhållande med någon som varit otrogen. Har man gjort det en gång, kan man göra det igen, då är alla spärrar redan borta.
På vem ligger ansvaret? Enligt mig så ligger det främst på den som väljer otrohet, men även på den man är otrogen med under förutsättningen att den människan vet. Vet båda, är båda lika skyldiga så är det bara. Jag skulle aldrig ha samvete till att vara "den andra kvinnan" skulle jag få det förslaget skulle jag nog ge vederbörande en ordentlig föreläsning, be honom att dra åt helvete och ge honom en spark i skrevet.
Men det är ju bara lilla jag det........... så mycket otrohet som förekommer så verkar jag vara ganska ensam med mina åsikter.

Jaha, då var det 2011 då......

.....och allt känns precis som det gjorde igår, lurad i år igen alltså.

Snö, snö, snö ja här blir det till att vara inne idag, vädret är uruselt och de har just plogat bort 2-3 dm snö på gården. Sticker nog bara ut näsan för att rasta vovven och borsta kusen idag, det finns mycket att pyssla med inomhus.
Nyårsafton blev riktigt mysig med mat, spel och skratt. Snöade gjorde det då också, så inte såg man mycket av de fyrverkerier som ekade över bygden.
Min bästa vän kom förbi med ett knippe tulpaner, hon är bara såååå underbar och ibland funderar jag på om inte man skulle bo kollektivt för att kunna hjälpa varandra med barn och bollande med tider. Kanske inte kollektivboende, men parhus, så att man alltid har sitt eget kryp in, samtidigt som man kan ställa upp på varandra när det behövs.
Vi ensamstående måste hålla ihop och hjälpa varandra så gott vi kan!

Idag har jag inga djupare tankar, jag är mest seg och tänker bara vara. Imorgon blir det till att susa nedför backarna på madrasser och grilla korv, vädret gjorde att vi skippade det idag.

Härliga underbara 2011 ska du bli mitt och barnens år???? Ska vi få lite uppskjut efter alla djupa dalgångar????