Jaha, då var det dags igen då, dags för ett nytt år med nya mål och nya förväntningar. Kan det här vara året då jag och mina älskade döttrar får lugn och ro? Självklart hoppas jag på det, det är min största önskan. Min andra önskan är att få ett arbete.
Man tänker att nu ska det vara slut på att se bakåt, nu ska jag bara vända blicken fram och gå i stadig takt mot de mål jag har och kanske glömma fåniga drömmar och omöjliga önskningar..........men vore inte det att ta lite död på det ständiga hopp som lever inom varje människa och som klarar av att hålla oss starka bara en liten stund till............
Ska jag se bakåt, vill jag sända mina tankar till de som mist någon, förlorat någon som stått dem nära och som de älskat utan förbehåll.
Jag är lyckligt lottad, jag har haft ett enormt stöd av mina vänner, min familj och den man jag kommit att älska så djupt. Jag har kämpat hårt och jag har kommit en lång bit på vägen för att mina barn ska kunna känna sig trygga och vara lyckliga. Mina vänner vet vilka de är och jag hoppas att de vet att de är djupt älskade av mig, även de vänner jag bara känner i internet världen. Jag vill från mig och mina döttrar ge er mitt innersta och största tack, även om ni inte vet att denna blogg finns. Jag är lycklig nu, jag är en fri människa, inte bunden till någon som vill kontrollera mig och mina barn tills vi kryper och ber om ursäkt för att vi finns.
Och så var det de där drömmarna då, de där omöjliga små tankarna som fortsätter att ploppa upp i tid och otid....... vad drömmer jag om?
Jag drömmer om familjeliv, en man att dela vardagen med och som är som en pappa åt mina barn. Jag drömmer om ett hus, ett hem att dela allt i. En trädgård där mina barn kan hoppa studsmatta, ha egna gungor och en stor sandlåda. En trädgård där jag kan odla mina grönsaker, örter och bara vara i. Ett hem där alla våra vänner är välkomna, både till vardag och fest. Ett lyckligt hem att umgås i. Och så den där lilla tanken om att få ännu ett barn, innan man är för gammal. Ett eget stall är också en dröm så klart.
Jag drömmer också om att få bli moster och faster(jag är bonusfaster redan) och jag önskar att min allra bästa vän ska få finna kärleken, även om jag vet att hon är stark nog att klara sig själv.
Och går alla mina drömmar åt helvete kan man ju alltid önska att den där förbannade lottoraden jag och min bästa vän spelar på går in...... för även om pengar inte är det viktigaste här i livet så kan jag bara meddela alla er som missat det att det underlättar så in i helvetet!!!!!!!
Gott nytt år på er alla vänner och bloggläsare
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Krångel och stress - välkommen till mitt liv
Sen........riktigt sen med att göra en uppgift klar. Riktigt viktigt var det också och den skulle vara klar i mitten av november och jag är inte färdig ännu.
Okej, jag erkänner i viss mån beror det på ren seghet och att jag skjutit upp det i oändlighet, men i det stora hela beror det på att jag inte orkat med fler måsten. Jag har haft en helvetes otrevlig vårdnadstvist, som innefattat misshandel, polisanmälningar och barn som mått pyton och måste prioriteras.
Nu sitter jag här, försöker bli färdig och givetvis krånglar allt som bara kan krångla.
I januari påbörjar jag en utbildning jag äntligen efter upprepade ansökningar kommit in på, men hur i helvete ska jag få ihop det praktiskt och ekonomiskt? Jag vet inte, men oron äter upp min glädje, maler sönder den med sina kraftiga käkar och spottar ut resterna som jag i panik försöker limma ihop med nödlösningar.
Lugn och ro är det enda jag önskat mig och barnen sedan den förhatliga separationen började. Jag är så trött på att tro att allt ska bli bra, att allt ska få ett slut när cirkusen tydligen kommit för att stanna. Jag har blivit hotad, trakasserad, förföljd, misshandlad och så mycket annat som ni inte ens kan tänka er.........allt bara för att mitt ex och hans släkt inte kan stå för att det var han som valde att vara otrogen, tvingade mig att göra abort och sa ifrån sig vårdnaden om barnen, för att sedan bråka om att återfå den i två år.
Jag vill inte vara med längre, jag vill hoppa av cirkuståget och bara måna om min fina, älskade tjejfamilj. Vi är värda lugn och ro.
Att se tillbaka är aldrig roligt, men kan i vissa fall vara nyttigt. Jag vet att jag är ganska lyckligt lottad trots allt, mitt liv hade kunnat vara som många andra kvinnors. Jag lever ju faktiskt, har bara fått uppsöka sjukhus pga av skador en gång under 13,5år tillsammans med en man med kontrollbehov, en man som ställer upp för alla människor utanför familjen och som alla tycker är så trevlig...........
.....sanningen ser lite annorlunda ut.
Visst är det så att man aldrig riktigt kan veta vad som händer innanför någons dörrar, även om den närmaste familjen kanske misstänker något.
Idag känner jag mig inte riktigt redo för att rota i minnena och spy ut dem här.......jag är givetvis rädd att någon ska känna igen mina ord och mitt helvete ska trappas upp igen.
Tills dess sitter jag här hemma, min äldsta dotter blev just hämtad av en kompis, den lilla busungen leker med pets och jag försöker banka lite vett i min skrivare för att få klart det jag skulle gjort för så längesedan............
Okej, jag erkänner i viss mån beror det på ren seghet och att jag skjutit upp det i oändlighet, men i det stora hela beror det på att jag inte orkat med fler måsten. Jag har haft en helvetes otrevlig vårdnadstvist, som innefattat misshandel, polisanmälningar och barn som mått pyton och måste prioriteras.
Nu sitter jag här, försöker bli färdig och givetvis krånglar allt som bara kan krångla.
I januari påbörjar jag en utbildning jag äntligen efter upprepade ansökningar kommit in på, men hur i helvete ska jag få ihop det praktiskt och ekonomiskt? Jag vet inte, men oron äter upp min glädje, maler sönder den med sina kraftiga käkar och spottar ut resterna som jag i panik försöker limma ihop med nödlösningar.
Lugn och ro är det enda jag önskat mig och barnen sedan den förhatliga separationen började. Jag är så trött på att tro att allt ska bli bra, att allt ska få ett slut när cirkusen tydligen kommit för att stanna. Jag har blivit hotad, trakasserad, förföljd, misshandlad och så mycket annat som ni inte ens kan tänka er.........allt bara för att mitt ex och hans släkt inte kan stå för att det var han som valde att vara otrogen, tvingade mig att göra abort och sa ifrån sig vårdnaden om barnen, för att sedan bråka om att återfå den i två år.
Jag vill inte vara med längre, jag vill hoppa av cirkuståget och bara måna om min fina, älskade tjejfamilj. Vi är värda lugn och ro.
Att se tillbaka är aldrig roligt, men kan i vissa fall vara nyttigt. Jag vet att jag är ganska lyckligt lottad trots allt, mitt liv hade kunnat vara som många andra kvinnors. Jag lever ju faktiskt, har bara fått uppsöka sjukhus pga av skador en gång under 13,5år tillsammans med en man med kontrollbehov, en man som ställer upp för alla människor utanför familjen och som alla tycker är så trevlig...........
.....sanningen ser lite annorlunda ut.
Visst är det så att man aldrig riktigt kan veta vad som händer innanför någons dörrar, även om den närmaste familjen kanske misstänker något.
Idag känner jag mig inte riktigt redo för att rota i minnena och spy ut dem här.......jag är givetvis rädd att någon ska känna igen mina ord och mitt helvete ska trappas upp igen.
Tills dess sitter jag här hemma, min äldsta dotter blev just hämtad av en kompis, den lilla busungen leker med pets och jag försöker banka lite vett i min skrivare för att få klart det jag skulle gjort för så längesedan............
En varm mysig hästrumpa och rik på kärlek
Nyss hemkommen från stallet och både jag och barnen har frusna tår och händer. Vi värmde oss på ponnyns varma, lurviga rumpa, medan hon lugnt stod och tuggade på sitt hö.
Det är i stallet jag och barnen finner ro i själen, hästarna är viktiga för oss och för er som nu reagerar på att jag tidigare sagt att jag har ont om pengar, så kan jag upplysa er om att ponnyn inte kostar oss något annat än lite muskelvärk och min bokföringskunskap.
Jag är helt slut eftersom den yngsta inte kan rida ensam utan jag har fått pulsa i djupsnön i hagen tills det smakade blod i munnen för att hon skulle få rida, men vad gör man inte för att sina barn ska få göra det de älskar mest?
Vi är en tjejfamilj utan en massa rosa och lull-lull. Min äldsta dotter är 10 och älskar blått och min 5-åring älskar mest lila och jag avskyr prydnadssaker och massa krafs. Kuddar, mjuka plädar, barnens teckningar och fotografier är varmt välkomna.......och så ljus, levande ljus att njuta av när det är mörkt och kallt. Någon tjejig lägenhet med fina porslinssaker och lull-lull blir det aldrig här, för det mesta ser det ut som om en tornado dragit fram, där jag ständigt jagar efter lite ordning och reda.
I mina drömmar beställer jag en stor container och slänger allt i min väg och börjar sedan om på nytt med nya möbler, nya förvaringsmöjligheter och en öppen spis att myselda och grilla korv i.
Tills den drömmen slår in är jag nöjd med att kunna värma mina frusna händer på en lurvig, varm hästrumpa, en mjuk mule som snusar en i nacken och det viktigaste av allt, kärleken till mina barn och den kärlek de ger mig tillbaka.......
Det är i stallet jag och barnen finner ro i själen, hästarna är viktiga för oss och för er som nu reagerar på att jag tidigare sagt att jag har ont om pengar, så kan jag upplysa er om att ponnyn inte kostar oss något annat än lite muskelvärk och min bokföringskunskap.
Jag är helt slut eftersom den yngsta inte kan rida ensam utan jag har fått pulsa i djupsnön i hagen tills det smakade blod i munnen för att hon skulle få rida, men vad gör man inte för att sina barn ska få göra det de älskar mest?
Vi är en tjejfamilj utan en massa rosa och lull-lull. Min äldsta dotter är 10 och älskar blått och min 5-åring älskar mest lila och jag avskyr prydnadssaker och massa krafs. Kuddar, mjuka plädar, barnens teckningar och fotografier är varmt välkomna.......och så ljus, levande ljus att njuta av när det är mörkt och kallt. Någon tjejig lägenhet med fina porslinssaker och lull-lull blir det aldrig här, för det mesta ser det ut som om en tornado dragit fram, där jag ständigt jagar efter lite ordning och reda.
I mina drömmar beställer jag en stor container och slänger allt i min väg och börjar sedan om på nytt med nya möbler, nya förvaringsmöjligheter och en öppen spis att myselda och grilla korv i.
Tills den drömmen slår in är jag nöjd med att kunna värma mina frusna händer på en lurvig, varm hästrumpa, en mjuk mule som snusar en i nacken och det viktigaste av allt, kärleken till mina barn och den kärlek de ger mig tillbaka.......
Supermorsor sparkar på träd
- Mina barn berättar om sitt umgänge hos sin far och jag lyssnar med allt mer växande fasa, men jag visar inte med en min vad jag tycker om hans agerande.
Supermorsor avslöjar aldrig vad de tycker om barnens pappa, de får inte vara mänskliga och råka säga vad de tycker, för då har de snackat skit.
Supermorsor gör det enda rätta och kramar och låter positiv och berömmer lilla pappa för det man nu kan hitta i storyn som han gjort rätt.......... men NEJ då har man också gjort fel........ då känner barnen att man inte tagit deras ord på allvar och att man bara håller med pappa.
Sanningen är att man vill skrika de fulaste ord man kan, vråla dem högt så att alla hör. Man vill ringa polisen, socialen, skola, dagis och alla man känner. Så här får det inte gå till. Finns det verkligen ingen hjälp att få för barnen???? När ska de vuxna människor som gjort utredningar gällande vårdnaden om barnen verkligen lyssna på vad barnen sagt? Barnen har tappat all tillit till vuxna, även i vissa fall mig eftersom jag inte kan skydda dem trots att jag är deras mamma. De har givit upp, de klär sig inför umgänge med en trött håglöshet eftersom de inte har något annat val.
Supermorsor väntar på att barnen ska somna och går sedan ut och sparkar på ett träd eller gömmer sig en stund i tvättstugan för att gråta ut sin frustration, sorg och ilska över myndigheters klåparfasoner och barnens utsatta situation. Vad hjälper det att jag har enskild vårdnad? Jag har en massa skyldigheter och få rättigheter.........jag kan inte ens byta efternamn på mina barn trots att de flera gånger bett mig om att vi ska göra det. Sverige är underligt på många sätt, en förälder kan frånsäga sig vårdnaden om sina barn och köpa sig fri för maximalt 1273kr i månadsunderhåll, vilket i sig borde vara straffbart. Att h*n sedan ändå har rätt att vara med att bestämma vad barnet ska ha för efternamn är helt sjukt......... hur kan ett namn vara viktigare än själva vårdnaden om barnet?
Och att endast behöva betala 1273kr i månaden för ett barn och dessutom få dra av på underhållet för umgänget, det är ju helt sjukt jag fattar inte hur myndigheter tänker.
Läste en intressant sak som bankerna tagit fram. Ett barn kostar under 18år ca 1 300 000kr. Av dessa täcker barnbidraget idag 201 600(beräknat på 1050kr i månaden i 16år) och fullt underhåll utan avdrag 274 968kr. Resten ska alltså betalas av den förälder där barnen är boende, en nätt summa på 823 432kr.
Här sitter alltså jag, en supermorsa med skavanker, eftersom jag har råkat säga vad jag tycker ibland om barnens pappa, arbetslös med en nettoinkomst på 7860kr i månaden(åker snart ned ännu mer i a-kassa). Jag har dåligt samvete för att jag inte kan ge barnen ett bättre liv, där jag inte oroar mig konstant över ekonomin, medan jag ska behöva höra från barnen att deras pappa som har välbetalt heltidsarbete och en sambo med heltidslön(just nu föräldrapenning) att mamma har mer pengar än honom och att mamma gömmer undan pengar för barnen så att hon inte ska behöva köpa saker åt dem.
När man sedan ska behöva höra sitt äldsta barn säga att pappa fått ett vapen i julklapp och att hon hört han och hans sambo skratta och skämta om att de nu kan skjuta mig(av rädsla vill jag ej säga mitt namn) så att de ska slippa horan, då är det svårt att vara någon jävla supermorsa med tilltro till myndigheterna som inte gör ett jävla skit..........
men supermorsor skriker inte, säger inget......... de sparkar på träd när barnen somnat.............
Supermorsor avslöjar aldrig vad de tycker om barnens pappa, de får inte vara mänskliga och råka säga vad de tycker, för då har de snackat skit.
Supermorsor gör det enda rätta och kramar och låter positiv och berömmer lilla pappa för det man nu kan hitta i storyn som han gjort rätt.......... men NEJ då har man också gjort fel........ då känner barnen att man inte tagit deras ord på allvar och att man bara håller med pappa.
Sanningen är att man vill skrika de fulaste ord man kan, vråla dem högt så att alla hör. Man vill ringa polisen, socialen, skola, dagis och alla man känner. Så här får det inte gå till. Finns det verkligen ingen hjälp att få för barnen???? När ska de vuxna människor som gjort utredningar gällande vårdnaden om barnen verkligen lyssna på vad barnen sagt? Barnen har tappat all tillit till vuxna, även i vissa fall mig eftersom jag inte kan skydda dem trots att jag är deras mamma. De har givit upp, de klär sig inför umgänge med en trött håglöshet eftersom de inte har något annat val.
Supermorsor väntar på att barnen ska somna och går sedan ut och sparkar på ett träd eller gömmer sig en stund i tvättstugan för att gråta ut sin frustration, sorg och ilska över myndigheters klåparfasoner och barnens utsatta situation. Vad hjälper det att jag har enskild vårdnad? Jag har en massa skyldigheter och få rättigheter.........jag kan inte ens byta efternamn på mina barn trots att de flera gånger bett mig om att vi ska göra det. Sverige är underligt på många sätt, en förälder kan frånsäga sig vårdnaden om sina barn och köpa sig fri för maximalt 1273kr i månadsunderhåll, vilket i sig borde vara straffbart. Att h*n sedan ändå har rätt att vara med att bestämma vad barnet ska ha för efternamn är helt sjukt......... hur kan ett namn vara viktigare än själva vårdnaden om barnet?
Och att endast behöva betala 1273kr i månaden för ett barn och dessutom få dra av på underhållet för umgänget, det är ju helt sjukt jag fattar inte hur myndigheter tänker.
Läste en intressant sak som bankerna tagit fram. Ett barn kostar under 18år ca 1 300 000kr. Av dessa täcker barnbidraget idag 201 600(beräknat på 1050kr i månaden i 16år) och fullt underhåll utan avdrag 274 968kr. Resten ska alltså betalas av den förälder där barnen är boende, en nätt summa på 823 432kr.
Här sitter alltså jag, en supermorsa med skavanker, eftersom jag har råkat säga vad jag tycker ibland om barnens pappa, arbetslös med en nettoinkomst på 7860kr i månaden(åker snart ned ännu mer i a-kassa). Jag har dåligt samvete för att jag inte kan ge barnen ett bättre liv, där jag inte oroar mig konstant över ekonomin, medan jag ska behöva höra från barnen att deras pappa som har välbetalt heltidsarbete och en sambo med heltidslön(just nu föräldrapenning) att mamma har mer pengar än honom och att mamma gömmer undan pengar för barnen så att hon inte ska behöva köpa saker åt dem.
När man sedan ska behöva höra sitt äldsta barn säga att pappa fått ett vapen i julklapp och att hon hört han och hans sambo skratta och skämta om att de nu kan skjuta mig(av rädsla vill jag ej säga mitt namn) så att de ska slippa horan, då är det svårt att vara någon jävla supermorsa med tilltro till myndigheterna som inte gör ett jävla skit..........
men supermorsor skriker inte, säger inget......... de sparkar på träd när barnen somnat.............
Kalla tår och middagsstress
Tog en promenad med barnen och hunden ner till biblioteket för att återlämna böcker. Yngsta fick åka pulka, för annars hade vi aldrig kommit fram. Givetvis frös hon om både händer och fötter och vägrade envist att lyssna på mammas goda råd om att gå en stund för att få fart på värmen i kroppen.
Givetvis ledde detta frysande till gråt från hennes sida och dåligt samvete från min. Mitt i hela balunsen ringer min "chef"(jag har fått praktikplats av AF) och frågar efter några papper hon inte kan hitta. Men hallå.....jag är gratis praktikant och får inte ha något ansvar.......håll reda på dina papper själv(jaja, jag är bitchig nu)
I alla fall så lugnade dottern ned sig efter att ha blivit inlindad i ett par filtar framför en film, "chefen" kom själv på vart hon lagt alla papper och jag fick istället snabbt komma på vad i helvete jag skulle göra till middag.
Denna ständiga matlagningsstress och slut på idéer.........idag blev det ugnspannkaka med bacon och kanel i.
Tänk att en dag som började med att jag klev i en hundspya kan bli så bra trots allt. Alla munnar, blöta nosar och lena mular är nu mätta och nöjda. Jo, det finns förutom barnen ett halvt zoo här........
Nu är det bara att klä på sig igen och bege sig ut och skotta, trots att mina egna tår är iskalla och skorna blöta........nästa månad kanske jag har råd att köpa ett par vinterskor, det var ju i alla fall fem år sedan sist.
Givetvis ledde detta frysande till gråt från hennes sida och dåligt samvete från min. Mitt i hela balunsen ringer min "chef"(jag har fått praktikplats av AF) och frågar efter några papper hon inte kan hitta. Men hallå.....jag är gratis praktikant och får inte ha något ansvar.......håll reda på dina papper själv(jaja, jag är bitchig nu)
I alla fall så lugnade dottern ned sig efter att ha blivit inlindad i ett par filtar framför en film, "chefen" kom själv på vart hon lagt alla papper och jag fick istället snabbt komma på vad i helvete jag skulle göra till middag.
Denna ständiga matlagningsstress och slut på idéer.........idag blev det ugnspannkaka med bacon och kanel i.
Tänk att en dag som började med att jag klev i en hundspya kan bli så bra trots allt. Alla munnar, blöta nosar och lena mular är nu mätta och nöjda. Jo, det finns förutom barnen ett halvt zoo här........
Nu är det bara att klä på sig igen och bege sig ut och skotta, trots att mina egna tår är iskalla och skorna blöta........nästa månad kanske jag har råd att köpa ett par vinterskor, det var ju i alla fall fem år sedan sist.
Hur hamnade jag här?
Jaha, då är jag en bloggare då, en människa som slösar ännu mer tid framför en dator någonstans i detta avlånga land, när jag borde ta itu med alla "måsten" man har som vuxen.
Skriver ganska mycket på ett forum och några har kommit med förslaget att jag borde blogga och nu har jag till slut fallit för deras vilja och kanske lite av nyfikenhet också.
Har jag tid? Nej, egentligen inte.
Vad kommer ni ev läsare då få se här????? Jo, givetvis mina tankar och åsikter om vardagens mödor och lyckliga händelser. Jag kommer nog att spy galla över myndigheter och annat, men det här är mina åsikter och mitt liv, ni som läser behöver inte hålla med mig alls om ni inte vill. Jag har mina egna erfarenheter över det jag skriver om och andra har sina, det är väl det som kallas livet
Vem är jag då?
Jo en ensam förälder med två barn och en hel hop med djur, arbetslös som ständigt försöker klura ut hur jag ska lyckas lura en ev arbetsgivare till att träffa mig för en intervju medan AF nafsar mig i hasorna hela tiden och hotar om avstängning från a-kassan. Som att en ensam förälder är arbetslös frivilligt, skulle inte tro det!
Jag vet att man inte ska fastna i det förflutna, men det förflutna är en stor orsak till att jag sitter här och försöker bli en bloggare. Jag blev lämnad för ett par år sedan och har levt i ett helvete sedan dess. Mitt ex lämnade mig för en annan mycket yngre, men kan givetvis inte stå för det, utan har sedan dess försökt att förgöra mig på alla vis som går tillsammans med sin släkt och sin nya. Det är ingen rolig historia och inget jag till fullo kommer att återge här, men ibland kommer mitt liv påverkas av detta även i framtiden och jag kommer förmodligen då göra en återkoppling till det som varit.
Ja, jag är kvinna, det var en man som lämnade mig för en MYCKET yngre kvinna och sa ifrån sig vårdnaden om våra två barn i samma veva, för att sedan bråka om att ta tillbaka den i två års tid. Samtidigt fick jag göra en abort och mitt ex sitter nu med ny bebis. Är jag bitter? Ja, vissa dagar. Är jag avundsjuk? Nej, inte ett dugg även om många av er säkert kommer att tro det ibland. I ärlighetens namn är det skönt att slippa den man som misshandlat mig främst psykiskt de flesta av de år vi bodde ihop.
Jag är ensam mamma med två barn, inget nytt mao. Jag är arbetslös och har det jäkligt tufft främst ekonomiskt, men på något vis har jag lyckats hålla mig ovanför ytan under mitt livs största kris. Krisen var inte så mycket att bli lämnad, utan mer på terrorn som fortsatt sedan dess.
Läs gärna, tyck gärna till, men några personliga "påhopp" klarar jag mig utan, då får ni "peta" i någon annans liv. Ni känner inte mig, jag känner inte er, det är valfritt att läsa det jag skriver.
Skriver ganska mycket på ett forum och några har kommit med förslaget att jag borde blogga och nu har jag till slut fallit för deras vilja och kanske lite av nyfikenhet också.
Har jag tid? Nej, egentligen inte.
Vad kommer ni ev läsare då få se här????? Jo, givetvis mina tankar och åsikter om vardagens mödor och lyckliga händelser. Jag kommer nog att spy galla över myndigheter och annat, men det här är mina åsikter och mitt liv, ni som läser behöver inte hålla med mig alls om ni inte vill. Jag har mina egna erfarenheter över det jag skriver om och andra har sina, det är väl det som kallas livet
Vem är jag då?
Jo en ensam förälder med två barn och en hel hop med djur, arbetslös som ständigt försöker klura ut hur jag ska lyckas lura en ev arbetsgivare till att träffa mig för en intervju medan AF nafsar mig i hasorna hela tiden och hotar om avstängning från a-kassan. Som att en ensam förälder är arbetslös frivilligt, skulle inte tro det!
Jag vet att man inte ska fastna i det förflutna, men det förflutna är en stor orsak till att jag sitter här och försöker bli en bloggare. Jag blev lämnad för ett par år sedan och har levt i ett helvete sedan dess. Mitt ex lämnade mig för en annan mycket yngre, men kan givetvis inte stå för det, utan har sedan dess försökt att förgöra mig på alla vis som går tillsammans med sin släkt och sin nya. Det är ingen rolig historia och inget jag till fullo kommer att återge här, men ibland kommer mitt liv påverkas av detta även i framtiden och jag kommer förmodligen då göra en återkoppling till det som varit.
Ja, jag är kvinna, det var en man som lämnade mig för en MYCKET yngre kvinna och sa ifrån sig vårdnaden om våra två barn i samma veva, för att sedan bråka om att ta tillbaka den i två års tid. Samtidigt fick jag göra en abort och mitt ex sitter nu med ny bebis. Är jag bitter? Ja, vissa dagar. Är jag avundsjuk? Nej, inte ett dugg även om många av er säkert kommer att tro det ibland. I ärlighetens namn är det skönt att slippa den man som misshandlat mig främst psykiskt de flesta av de år vi bodde ihop.
Jag är ensam mamma med två barn, inget nytt mao. Jag är arbetslös och har det jäkligt tufft främst ekonomiskt, men på något vis har jag lyckats hålla mig ovanför ytan under mitt livs största kris. Krisen var inte så mycket att bli lämnad, utan mer på terrorn som fortsatt sedan dess.
Läs gärna, tyck gärna till, men några personliga "påhopp" klarar jag mig utan, då får ni "peta" i någon annans liv. Ni känner inte mig, jag känner inte er, det är valfritt att läsa det jag skriver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)