1995, träffade jag en kille som var 2 år äldre än mig, alldeles lagom och normalt helt enkelt. Vi flyttade snabbt ihop, jag kom direkt från mina föräldrar. Han var underbar, rolig, charmig och blev lite extra flörtig när han hade druckit. Ganska tidigt hände det att han blev dålig pga att han drack för mycket och ett par gånger var han borta hela natten, men det var ignet jag tänkte på då..... jag var ju nykär.
Lögnerna började komma, små lögner om saker som man faktiskt får göra som vuxen, saker man inte behöver ljuga om. Jag tyckte inte då att det var något fel, man vänjer sig.
Lögnerna bara växte och hans förmåga att manipulera mig och min hjärna växte också......... många gånger trodde jag att jag hade uppfattat situationer och ord fel. Tydligt blev också att drickandet blev ett större problem och att jag fick spendera mer och mer tid ensam. Jag trodde dessutom att han var pedant, men insåg till slut(eller kanske mer nu i efterhand) att det handlade om kontroll, främst över mig.
När man konfronterade honom med lögner och kunde bevisa(det var man tvungen att göra) så blev han aggressiv. Han slog inte, men han tog stryptag, slet sönder kläderna för en och kunde trycka ner mig i golvet eller mot en vägg. Sedan grät han minsann dagen efter och bad om fler chanser, bad om hjälp och jag gick på det varje gång.
Den psykiska kontrollen och misshandeln var det som var värst. Allt jag gjorde var fel, det dög inte så han gjorde om det mitt framför mina ögon.
Utåt var han såååå trevlig, han ställde upp på alla som ringde och han jobbade hårdast och längst på jobbet. Jag hade sådan tur som träffat en så underbar man sa alla och jag höll med såklart. Det måste ju vara mig det var fel på, jag som måste bli bättre på att sköta hemmet.
Så kom den dagen, då det spårade ur mer än vanligt.......det slutade med att jag blev knivskuren i armen. Det var ingen fara, men han skjutsade mig till akuten och jag fick sy fem stygn. Han grät hela tiden och höll på att svimma, men vägrade lämna behandlingsrummet på akuten. Sköterskorna ojade sig och gullade med honom som var så stark att han satt kvar där inne hos mig, trots att han inte tålde att se blod. Officiellt står det i min läkarjournal att jag råkat skära mig när jag skulle öppna ett korvpaket och det tror han än idag om man frågar honom. Han är en sjuklig lögnare, en mytoman.
En polis har nu i efterhand berättat för mig att det jag kallade hårdhänt sex, skulle rubriceras som våldtäkt i hemmet om jag anmälde. Ja, jag vet jag är en idiot som stannade, men det är så lätt att dömma när man ej varit utsatt för det själv. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade av smärta för att efter ett tag inse att jag kunde ha en skruvmejsel, ett skaft från en hammare eller något annat instoppat i mig och då menar jag inte bara vaginalt. Så lätt det var att utstå och skylla på att han druckit för mycket.
Jag fick barn 2000, allt blev bättre till en början, men var snabbt tillbaka till det vanliga men jag slapp i alla fall våldtäkterna. Supandet fortsatte, intresset för vår dotter fanns knappt. Umgås med singelgrabbar som var yngre och festa med dem, där de såg upp till honom, tyckte han var tuff och cool, där han överdrev så att man skämdes. Han blev sjuk, så åter igen var det synd om honom och jag hade dåligt samvete för att jag kritiserat honom. Mina föräldrar sa flera gånger att jag skulle lämna honom och då visste de inte ens en bråkdel av vad som hänt, men jag vågade inte, kunde inte, hur skulle jag som var så dålig på allt kunna klara mig själv? Hans föräldrar ställde upp massvis och hjälpte till, nu vet jag att det var för att backa upp sin sons brister, de var mer föräldrar än vad han någonsin var. Vi gifte oss 2001. Hittade upprepade gånger massa porr i datorn.
Fick ännu ett barn 2005, när jag låg på BB var han ute och drack istället för att ta hand om vår äldsta dotter, trots att jag var stenhård i en regel: Man är alltid minst en nykter förälder oavsett. Inga problem för honom, han kunde alltid dricka eftersom jag aldrig smakat en droppe alkohol i hela mitt liv.
2008 kom jag slutligen på honom med att vara otrogen, jag hade fått göra abort några veckor innan eftersom han inte ville ha barnet och jag visste att jag inte skulle få mer hjälp än jag fått med barnen innan. Han stack med en 15 år yngre snorunge om ni ursäktar uttrycket, jag fattar inte ens varför jag blev arg, det är ju det bästa som någonsin kunnat hända mig. NU äntligen var jag och barnen fria(han sa ifrån sig vårdnaden vid skilsmässan), det var vad jag trodde.
Helvetet blev värre, han hotade, trakasserade, gick in i min lägenhet på natten. Jag sov med dubbelt låsta dörrar och satte dessutom bjällror på dem för att höra om någon försökte ta sig in. Hans föräldrar och släkt började sympatisera med honom, helt plötsligt var skilsmässan mitt fel, han hade lyckats manipulera dem också. Jag var boven, alla hade förträngt att han varit otrogen och att han sade ifrån sig vårdnaden om barnen. Han ville ha tillbaka vårdnaden efter prövotidens utgång och en vårdnadstvist satte igång. Inte var han intresserad av barnen, han använde dem för att kontrollera mig. Han tog vår yngsta dotter från förskolan och behöll henne ett dygn. Ingen sa något under tvisten var vårdnaden gemensam och han fick hämta henne. Hotade med att ta vår äldsta en annan gång, hon var livrädd. Han tog med sin nya(den han var otrogen med) hem till mig, det blev misshandels anmälan från båda sidors håll, jag drog henne i håret i självförsvar då de slet och drog i mig båda två och han tog stryptag på mig. Allt skedde mitt framför barnen, stort fel av mig, jagär inte perfekt. Alla anklagelser lade åklagaren ned i förundersökningen, de vittnade för varandra och jag handlade i självförsvar.
Jag fick enskild vårdnad i förberedande förhandling nov 2009, han var aggressiv i rätten och kom i diskusson med ordförande i rätten. Tre dagar gick efter beslutet, sedan började hela hans släkt anmäla MIG till socialen. Jag blev utredd i fyra månader, han behövde inte för han var ju inte vårdnadshavare. Ganska snabbt konstaterades att anmälningarna var baserade på lögner och jag har nu papper på att jag är en helt normal mamma.
Vårdnaden blev min i förlikning i oktober 2010, men barnen måste vara där på mycket mer umgänge än de vill. De är ständiga bråk där hemma, min äldsta har upprepade gånger fått höra de vuxna säga att de vill döda mig. De har nu ett nytt barn, som de fick mindre än två år efter jag fick göra abort. Jag bryr mig inte, men jag kan inte förlåta att mitt barn var som att slänga soporna. Jag kan inte förlåta honom för att jag nu fått reda på att han antastat min lillasyster när hon var 14 år gammal.
Sanningen börjar nu komma ikapp min exman, socialen kontaktade mig alldeles före jul om att skolan kontaktat dem pga att min äldsta berättar om bråk och våld under umgänge. Jag vågar inte ta upp honom i rätten igen, men det kan nu hända att socialnämnden väljer att göra det, för att få umgänget förminskat så mycket som möjligt. Jag kan nu bara hoppas på att jag och mina barn kan få lugn och ro någongång och leva vårt liv utan att bli kontrollerade. Jag är inte perfekt på något vis, jag har många fel och brister både som människa och förälder, men det är "normala" brister, dvs jag är inte sämre än någon annan människa/ förälder.
