Delar av mitt nya liv.........

I mitt förra inlägg sa jag att jag funnit någon som betyder mycket för mig och det är kanske dags att jag avslöjar lite om den delen av mitt liv också, eftersom det mesta här på bloggen blir deppigt annars. Det beror givetvis på att jag skriver av mig för att må bättre.

Jag är faktiskt för det mesta en väldigt glad och skämtsam person, med ganska sjuk humor och engagerar mig piggt och glatt i barnens aktiviteter och på jobbet(när jag har något) Jag hjälper gärna mina vänner med allt från att lyssna när de behöver prata, vara barnvakt eller kanske snickra och hugga ved. Jag fullkomligt älskar att skruva ihop möbler från Sveriges mest kända möbelvaruhus, vilket både mina grannar, kollegor och vänner vet, så det häner då och då att jag får samtal från någon som bjuder in mig på "möbelskruvarhjälp" Det jag inte har i ekonomi, ställer jag istället upp i engagemang med när det gäller skjutsa barn, hjälpa till på klubben mina barn är medlemmar i och jag har i princip barnens vänner här varje helg för att sova över eftersom kompisarna tycker att jag är en häftig mamma.

Och jag har träffat någon, en man som är snäll och omtänksam mot både mig och barnen och som uppskattar att jag pysslar och lagar mat. Vi har träffats ganska länge och det är dessutom någon som jag känner sedan tidigare och som även min exman känner. Vi har mer eller mindre bestämt oss för att flytta ihop i år, men först måste vi bygga ut hans hus, vilket vi hoppas komma igång med så fort tjälen släppt ur marken och det torkat upp ordentligt. Jag säger mer eller mindre eftersom jag numera aldrig tar något för givet, inte förrän det verkligen händer. Jag hade givetvis hoppats på att få arbete innan också, men tyvärr så får jag fortsätta som praktikant ett tag till och förhoppningsvis så blir det en anställning i övergången maj/juni. Det skulle vara toppen eftersom det förutom en inkomst skulle innebära ett arbete på hemorten med fantastiska kollegor och roliga arbetsuppgifter. Dessutom hoppas jag att få gå lite småutbildningar på jobbet och det är verkligen en intressant arbetsplats, där jag lär mig ganska mycket om lagar när det gäller SoL och HSL.

"Min" nya man är ett år yngre än mig och han är lite av en arbetsnarkoman, samtidigt som han är väldigt social och gärna umgås med vänner. Vi brukar ofta samlas ett gäng för att laga mat tillsammans och spela spel. Det blir också en del andra aktiviteter efter årstiden. Vi har tagit det lugnt med barnen, han har inga barn och har heller aldrig levt ihop med någon(vilket är det som skrämmer mig mest). Barnen avgudar honom och min äldsta vill hellre att han är hennes pappa, medan den yngre ständigt frågar när vi ska flytta dit. I ärlighetens namn tror jag det här med barnen är lite skrämmande för honom, han förstår inte riktigt vad han gjort för att bli så älskad av dem, för vi träffas faktiskt inte så där jättemycket allihop tillsammans.
Vi får väl se vad framtiden har att visa..........jag håller er uppdaterad!

Det viktgaste för mig är ändå att trots attjag verkligen älskar denna man så mycket mer än jag någonsin älskat mitt ex, så skulle jag faktiskt inte knäckas om inte planerna går som man tänkt sig, jag skulle faktiskt klara av att bo ensam med mina barn. Den styrkan har jag funnit i mig själv under alla turer som varit.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, jag måste faktiskt städa här hemma och komma ikapp med mina studier.........jag har varit ganska låg ett tag, vilket inte är så konstigt eftersom jag varit sjuk i 4 veckor. Gick slutligen till läkaren här om dagen, men hade som tur var inte lunginflammation, det var "bara" båda öronen och halsen samt feber som jag gått med så länge att jag inte ens längre kände att jag hade feber. Läkaren var inte så glad när jag tackade nej till sjukskrivning.........jag hävdade fortfarande för läkaren att jag mådde bra trots att jag lämnade hälsovårdscentralen med en påse mediciner och krav på både mössa och halsduk om jag så gick ut med soporna(kände mig som om jag var 4 år när hon sa det hihihi)........Bara att nu kunna sova en hel natt utan att ständigt vakna av hostattacker gör mig så mkt piggare, sömn är verkligen ett universalmedel som botar det mesta.

Kommer man någonsin ikapp fullständigt?

Längesedan nu.............har haft så mycket att stå i att jag knappt har tid att sova, vilket givetvis gjort att min trötta kropp fått en envis förkylning som inte vill ge med sig. Har nu lovat mina närmaste vänner och en förskolefröken att gå till läkaren, de tror att jag åkt på lunginflammation. Äh, inte då, sådant biter i alla fall inte på mig, det är bara livets jobbiga händelser som suger sig fast som superlim.

Ska väl till den där j-a familjerätten igen och jag fattar inte varför när det är skolan som ringt dem gällande mitt ex. Okej, självklart måste jag som mamma till barnen, men jag vill inte bli inblandad i något, jag kan ändå inte påverka utgången ett skit. Vad andra vuxna gör, får stå för dem. Jag har någon jag litar på med mig, för det finns inte en chans att jag går till de där människorna ensam. Vill inte ha med myndigheter att göra och vill inte att mina barn har det heller.

Så less på att aldrig få något arbete........när ska det släppa? Tycker alla runt omkring mig lyckas hela tiden, medan jag står fast i skiten. Hur mycket klarar man egentligen av att uthärda innan man kollapsar totalt och inte längre orkar tänka positivt och vara hoppfull? Hittills har det gått på något sätt, men jag vill komma ikapp nedåtkurvan och vända den uppåt för mig och mina barn. Det värsta är att jag tycker att jag verkligen gör allt jag möjligen kan för att det ska lyckas, jag vet inte vad jag mer kan göra. Slut på ideér och snart slut på hopp och kämparglöd.

Jag är så glad och tacksam för att jag har underbara vänner och min älskade familj omkring mig, det kanske är det som är svaret på frågan om hur man orkar ännu lite till varje gång allt känns hopplöst.

Idag ger jag min kärlek till alla er som läser min blogg, orkar med mitt gnäll, mina öppna tankar och till er som har den viktigaste egenskap en människa kan ha....nämligen empati för andra människor. Som alltid ligger mina barn mig varmast om hjärtat och så finns en tredje person som blir allt viktigare i mitt nya liv........ men det är en annan historia.

Puss