Känner mig trött mest hela tiden just nu. Orkar inte med att studera, får ingenting gjort och det drar sig mot tenta. Ingen idé att ens boka tågbiljetterna, får bli omtenta eller så lägger jag studierna på is helt enkelt, tufft beslut.
Jag brukar kunna komma långt på ren envishet, men inte ens den räcker till just nu och jag måste ändra på det jag faktiskt kan påverka och låte de yttre faktorer jag inte rår på bara vara.
Det är bara det att jag blir så besviken på mig själv och känner mig så misslyckad om jag inte klarar de här studierna eftersom det var något som jag ville göra för mig.
Så evigt trött på dessa myndigheter också, som inte fattar allvaret i barnens situation. Det är inte normalt att barn är rädda för en förälder, inget barn ska behöva utstå detta, men det är det ingen som förstår helt uppenbart.
Jag har gjort allt jag kan för att hjälpa barnen och nu finns inget mer att göra känns det som, rikitgt dilemma, för vilken mamma vill ge upp hjälpen till sina barn????
Oro, för barnen, oro för ekonomin och katastrof med studierna.
Snälla lilla jag, som vill alla väl och göra så rätt jag bara kan hamnar själv i kläm. Skaffa advokat......ja självklart har jag gjort det, men det innebär ju att ekonomin kommer krascha helt, en ekonomi som redan håller mig sömnlös på nätterna.
Nej, jag måste göra ett sista försök med studierna, jag är inte riktigt redo att ge upp ännu, önskar bara att någon i min klass fanns nära mig, så att man kunde läsa tillsammans, men så är det med distanskurs. Jag visste att det skulle bli tufft att både jobba heltid och plugga samtidigt som allt ska klaffa här hemma, så jag får ta det som en kvinna och stå stark i det beslutet.
Nej, fy sjutton vad jag känner mig gnällig idag usch och fyyyy, det är värre än vanligt, men å andra sidan bloggar jag för att få ur mig skit ur tankarna så att jag ska orka kämpa lite till.
Egentligen är mitt liv väldigt fritt och underbart numera, jag har ingen som kontrollerar mig och som ständigt bestämmer över mig(skulle vara den minsta i trotsålder då:)) Jag brukar klara av att se guldkornen i vardagen, men ibland blir det så här deppigt. Jag är frisk, jag har ett roligt och trivsamt arbete med underbara kollegor, mina barn är fantastiska, jag ska bli moster och jag sitter i skrivandes stund och tittar på kattungar som glatt tumlar omkring tillsammans med vår hund och egentligen kan väl livet inte vara så mycket bättre.
Kräver jag för mycket av mitt liv, eller egentligen av mig själv så jag missar allt det fantastiska jag faktiskt har............
......................... Nej fy sjutton, dags att tänka om och tänka rätt !!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar