Delar av mitt nya liv.........

I mitt förra inlägg sa jag att jag funnit någon som betyder mycket för mig och det är kanske dags att jag avslöjar lite om den delen av mitt liv också, eftersom det mesta här på bloggen blir deppigt annars. Det beror givetvis på att jag skriver av mig för att må bättre.

Jag är faktiskt för det mesta en väldigt glad och skämtsam person, med ganska sjuk humor och engagerar mig piggt och glatt i barnens aktiviteter och på jobbet(när jag har något) Jag hjälper gärna mina vänner med allt från att lyssna när de behöver prata, vara barnvakt eller kanske snickra och hugga ved. Jag fullkomligt älskar att skruva ihop möbler från Sveriges mest kända möbelvaruhus, vilket både mina grannar, kollegor och vänner vet, så det häner då och då att jag får samtal från någon som bjuder in mig på "möbelskruvarhjälp" Det jag inte har i ekonomi, ställer jag istället upp i engagemang med när det gäller skjutsa barn, hjälpa till på klubben mina barn är medlemmar i och jag har i princip barnens vänner här varje helg för att sova över eftersom kompisarna tycker att jag är en häftig mamma.

Och jag har träffat någon, en man som är snäll och omtänksam mot både mig och barnen och som uppskattar att jag pysslar och lagar mat. Vi har träffats ganska länge och det är dessutom någon som jag känner sedan tidigare och som även min exman känner. Vi har mer eller mindre bestämt oss för att flytta ihop i år, men först måste vi bygga ut hans hus, vilket vi hoppas komma igång med så fort tjälen släppt ur marken och det torkat upp ordentligt. Jag säger mer eller mindre eftersom jag numera aldrig tar något för givet, inte förrän det verkligen händer. Jag hade givetvis hoppats på att få arbete innan också, men tyvärr så får jag fortsätta som praktikant ett tag till och förhoppningsvis så blir det en anställning i övergången maj/juni. Det skulle vara toppen eftersom det förutom en inkomst skulle innebära ett arbete på hemorten med fantastiska kollegor och roliga arbetsuppgifter. Dessutom hoppas jag att få gå lite småutbildningar på jobbet och det är verkligen en intressant arbetsplats, där jag lär mig ganska mycket om lagar när det gäller SoL och HSL.

"Min" nya man är ett år yngre än mig och han är lite av en arbetsnarkoman, samtidigt som han är väldigt social och gärna umgås med vänner. Vi brukar ofta samlas ett gäng för att laga mat tillsammans och spela spel. Det blir också en del andra aktiviteter efter årstiden. Vi har tagit det lugnt med barnen, han har inga barn och har heller aldrig levt ihop med någon(vilket är det som skrämmer mig mest). Barnen avgudar honom och min äldsta vill hellre att han är hennes pappa, medan den yngre ständigt frågar när vi ska flytta dit. I ärlighetens namn tror jag det här med barnen är lite skrämmande för honom, han förstår inte riktigt vad han gjort för att bli så älskad av dem, för vi träffas faktiskt inte så där jättemycket allihop tillsammans.
Vi får väl se vad framtiden har att visa..........jag håller er uppdaterad!

Det viktgaste för mig är ändå att trots attjag verkligen älskar denna man så mycket mer än jag någonsin älskat mitt ex, så skulle jag faktiskt inte knäckas om inte planerna går som man tänkt sig, jag skulle faktiskt klara av att bo ensam med mina barn. Den styrkan har jag funnit i mig själv under alla turer som varit.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, jag måste faktiskt städa här hemma och komma ikapp med mina studier.........jag har varit ganska låg ett tag, vilket inte är så konstigt eftersom jag varit sjuk i 4 veckor. Gick slutligen till läkaren här om dagen, men hade som tur var inte lunginflammation, det var "bara" båda öronen och halsen samt feber som jag gått med så länge att jag inte ens längre kände att jag hade feber. Läkaren var inte så glad när jag tackade nej till sjukskrivning.........jag hävdade fortfarande för läkaren att jag mådde bra trots att jag lämnade hälsovårdscentralen med en påse mediciner och krav på både mössa och halsduk om jag så gick ut med soporna(kände mig som om jag var 4 år när hon sa det hihihi)........Bara att nu kunna sova en hel natt utan att ständigt vakna av hostattacker gör mig så mkt piggare, sömn är verkligen ett universalmedel som botar det mesta.

Kommer man någonsin ikapp fullständigt?

Längesedan nu.............har haft så mycket att stå i att jag knappt har tid att sova, vilket givetvis gjort att min trötta kropp fått en envis förkylning som inte vill ge med sig. Har nu lovat mina närmaste vänner och en förskolefröken att gå till läkaren, de tror att jag åkt på lunginflammation. Äh, inte då, sådant biter i alla fall inte på mig, det är bara livets jobbiga händelser som suger sig fast som superlim.

Ska väl till den där j-a familjerätten igen och jag fattar inte varför när det är skolan som ringt dem gällande mitt ex. Okej, självklart måste jag som mamma till barnen, men jag vill inte bli inblandad i något, jag kan ändå inte påverka utgången ett skit. Vad andra vuxna gör, får stå för dem. Jag har någon jag litar på med mig, för det finns inte en chans att jag går till de där människorna ensam. Vill inte ha med myndigheter att göra och vill inte att mina barn har det heller.

Så less på att aldrig få något arbete........när ska det släppa? Tycker alla runt omkring mig lyckas hela tiden, medan jag står fast i skiten. Hur mycket klarar man egentligen av att uthärda innan man kollapsar totalt och inte längre orkar tänka positivt och vara hoppfull? Hittills har det gått på något sätt, men jag vill komma ikapp nedåtkurvan och vända den uppåt för mig och mina barn. Det värsta är att jag tycker att jag verkligen gör allt jag möjligen kan för att det ska lyckas, jag vet inte vad jag mer kan göra. Slut på ideér och snart slut på hopp och kämparglöd.

Jag är så glad och tacksam för att jag har underbara vänner och min älskade familj omkring mig, det kanske är det som är svaret på frågan om hur man orkar ännu lite till varje gång allt känns hopplöst.

Idag ger jag min kärlek till alla er som läser min blogg, orkar med mitt gnäll, mina öppna tankar och till er som har den viktigaste egenskap en människa kan ha....nämligen empati för andra människor. Som alltid ligger mina barn mig varmast om hjärtat och så finns en tredje person som blir allt viktigare i mitt nya liv........ men det är en annan historia.

Puss

Trött, varför kan man aldrig få lite lugn och ro?

Har inte skrivit på ett tag, men som jag brukar säga, livet kom emellan.
Har börjat studera och det går mer än trögt kan jag säga. Sjuka barn, sjukt djur och en ekonomi som blir allt sämre......... jag är så besviken på Sveriges regering och sättet de behandlr sin befolkning på. De utgår från att människor inte vill arbeta och gynnar företagare för fullt. Det är fritt fram för arbetsgivare att utnyttja gratis arbetskraft genom praktik och de behöver inte ge minsta löfte om anställning. Man känner sig ständigt jagad av arbetsförmedlingen, försäkringskassan och a-kassan. Jag vill bara ställa mig och skrika HALLÅÅÅÅÅ, TROR NI ATT ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR FRIVILLIGT GÅR HEMMA UTAN ARBETE???? Man är faktiskt inte helt intelligensbefriad för att man blivit uppsagd pga arbetsbrist, man vill inget hellre än att ha ett arbete som kan försörja familjen drägligt.
Jag vill bara ha ett meningsfullt arbete som ger mig och barnen mat på bordet och kläder på kroppen.

Lev ditt eget liv istället för att försöka leva någon annans......

....... de senaste två åren har jag levt under regeln "Kan det hända, så händer det mig" och det är givetvis jättejobbigt. Trots det så börjar jag känna en stolthet över mig själv och hur mycket jag orkat utstå utan att fullkomligt rasa ihop.
Nu är jag i min nya fas.......framtiden........och jag fattar beslut som rör längre perioder av mitt liv och jag anstränger mig väldigt hårt för att nå mina mål. Det kommer att bli väldigt tufft och jag kommer att vilja ge upp många gånger, men jag ska klara det här, det finns inga andra alternativ. Nu har jag äntligen påbörjat något som JAG vill göra och som jag gör mest för min egen, men även för barnens skull. Visst .... jag erkänner..... jag har redan börjat tvivla över om jag kommer att klara det här, men man kan ju inte bara ge upp innan man satsat allt.

Tänker på hur många det är som dömer andra utan att ens känna dem eller ha någon som helst aning om vad som ligger till grund för beteende och mående. Jag kan faktiskt inte förstå hur mycket tid en del ägnar åt att lägga sig i andras liv, istället för att leva sitt eget. Känns bara patetiskt och väldigt billigt.
Nej, jag väljer att leva mitt liv tilllsammans med människor som ger mig positiv energi och som jag gillar för dem de är.

Känner mig trött i själen idag

Kanske beror det på vädret eller på det faktum att jag ska åka bort på söndag kväll och är nervös inför resan, inte vet jag. Det enda jag vet är att jag idag känner att jag tappat mitt jävlar anamma som brukar finnas inom mig och hjälpa mig på vägen. Känner mig lite håglös, trött i själen och funderar om det verkligen är meningen att livet ska vara så här. Visst, jag vet att jag inte har det så dåligt, jag har friska barn och tar mig runt, även om det är nätt och jämt, på de få slantar jag har att vända på. Bara för att det finns många som har det mycket värre ute i landet, så måste jag ändå ha rätten att tycka min situation är skitjobbig.
Lägger ner hela min själ där jag arbetspraktiserar, men hör ändå på dem att jag inte kommer få någon anställning och känner mig så jävla utnyttjad som gratis arbetskraft. Regeringen sparkar på dem som redan ligger och utgår från att folk inte vill jobba. Hörde så jävla dumma kommentarer på nyheterna av vår statsminister för någon dag sedan. Han kanske skulle prova på att vara långtidssjuk eller arbetslös på samma villkor som vanliga svenssons och bli jagad av af och andra instanser.

Nej, nu är det dags att rycka upp sig och fortsätta ta tag i alla saker som ska fixas. Sedan ska jag bara hitta mitt jävlar anamma igen, så att jag orkar ett tag till.

Intressant sida och läsvärd bok

Fick ett tips på en hemsida av en vän.....www.tuvaforum.se där kan man läsa och känna igen ganska mycket om man blivit utsatt för misshandel av män. Det står också lite direktiv om vad Socialförvaltningen är skyldig till och åt det väljer jag bara att skratta med tanke på hur jag blivt bemött i min kommuns socialtjänst, när jag försökt få hjälp av dem.

Jag vill också gärna slå ett litet extra slag för boken Anhörig av Katerina Janoush.......så himla bra, men mentalt ganska jobbig. Mycket klarnar och man inser att man inte är så värdelös som sin exman sagt.

Många gånger under min och barnens kris har jag om och om igen funderat på vad jag gjort för fel, vad det varit för fel på mig, kunde jag ändrat mig. Nu inser jag att svaret är att jag aldrig klarat av att hålla måttet för att duga, kraven på mig ändrades hela tiden.
En tanke som också rusat genom mitt huvud ungefär en miljoner gånger efter separationen är hur den som faktiskt valt bort familjen genom otrohet, har mage att fortsätta hota, trakassera och på olika sätt ställa till ett rent helvete för den som redan blivit "knäckt". Eftersom jag aldrig någonsin kommer att förstå mig på detta beteende även om det går 200 år har jag till slut valt att påminna mig själv att jag ska vara glad över att jag inte kan förstå det eftersom det förmodligen skulle innebära att jag är lika sjuk själv.

Ingen människa har rätt att kränka någon annan tills man ser sig själv som att man endast duger till en dörrmatta som man torkar av sina skitiga skor på. Jag kommer aldrig att finna förståelse eller en bra ursäkt för sådant beteende, det är kort och gott bara fel.

Den berömda "mansknappen"

Fick just ett samtal från min syster som just nu har det skitjobbigt med ny separation. Hennes ex vet verkligen hur han ska få igång henne och påverka henne och jag har sagt åt henne att det är hans sätt att hålla kvar lite koll på henne.
När han gör något så reagerar hon och det är precis det han är ute efter. Då får han bekräftelse på att hon fortfarande har känslor kvar för honom medan han spelar iskall och redan har kontakt med nya "brudar" Många har sagt till mig att det är ett vanligt manssyndrom att själv gå vidare men intetillåta att exet gör detsamma. Det spelar ingen roll att det är mannen som avslutat förhållandet eller varit otrogen, han vill ändå ha kontrollen kvar över exet.
Jag säger inte att det bara är män som gör på det sättet, många gånger skäms man över att vara kvinna, sådana patetiska tilltag som vi kan ha för oss ibland. Det är bara det att det verkar som om män har mycket lättare att bara rycka på axlarna åt det förflutna och gå vidare utan att se bakåt. Därför brukar jag och de jag umgås med kalla det för mansknappen.
Många gånger är jag avundsjuk på mansknappen, tänk så lätt det skulle vara om man bara kunde trycka på den och gå vidare och ändå....... så tomt och meningslöst livet skulle kännas.

Jag är känslomänniska och det är jag faktiskt ganska stolt över. Hellre det än att bete sig som en robot