Sen........riktigt sen med att göra en uppgift klar. Riktigt viktigt var det också och den skulle vara klar i mitten av november och jag är inte färdig ännu.
Okej, jag erkänner i viss mån beror det på ren seghet och att jag skjutit upp det i oändlighet, men i det stora hela beror det på att jag inte orkat med fler måsten. Jag har haft en helvetes otrevlig vårdnadstvist, som innefattat misshandel, polisanmälningar och barn som mått pyton och måste prioriteras.
Nu sitter jag här, försöker bli färdig och givetvis krånglar allt som bara kan krångla.
I januari påbörjar jag en utbildning jag äntligen efter upprepade ansökningar kommit in på, men hur i helvete ska jag få ihop det praktiskt och ekonomiskt? Jag vet inte, men oron äter upp min glädje, maler sönder den med sina kraftiga käkar och spottar ut resterna som jag i panik försöker limma ihop med nödlösningar.
Lugn och ro är det enda jag önskat mig och barnen sedan den förhatliga separationen började. Jag är så trött på att tro att allt ska bli bra, att allt ska få ett slut när cirkusen tydligen kommit för att stanna. Jag har blivit hotad, trakasserad, förföljd, misshandlad och så mycket annat som ni inte ens kan tänka er.........allt bara för att mitt ex och hans släkt inte kan stå för att det var han som valde att vara otrogen, tvingade mig att göra abort och sa ifrån sig vårdnaden om barnen, för att sedan bråka om att återfå den i två år.
Jag vill inte vara med längre, jag vill hoppa av cirkuståget och bara måna om min fina, älskade tjejfamilj. Vi är värda lugn och ro.
Att se tillbaka är aldrig roligt, men kan i vissa fall vara nyttigt. Jag vet att jag är ganska lyckligt lottad trots allt, mitt liv hade kunnat vara som många andra kvinnors. Jag lever ju faktiskt, har bara fått uppsöka sjukhus pga av skador en gång under 13,5år tillsammans med en man med kontrollbehov, en man som ställer upp för alla människor utanför familjen och som alla tycker är så trevlig...........
.....sanningen ser lite annorlunda ut.
Visst är det så att man aldrig riktigt kan veta vad som händer innanför någons dörrar, även om den närmaste familjen kanske misstänker något.
Idag känner jag mig inte riktigt redo för att rota i minnena och spy ut dem här.......jag är givetvis rädd att någon ska känna igen mina ord och mitt helvete ska trappas upp igen.
Tills dess sitter jag här hemma, min äldsta dotter blev just hämtad av en kompis, den lilla busungen leker med pets och jag försöker banka lite vett i min skrivare för att få klart det jag skulle gjort för så längesedan............
Okej, jag erkänner i viss mån beror det på ren seghet och att jag skjutit upp det i oändlighet, men i det stora hela beror det på att jag inte orkat med fler måsten. Jag har haft en helvetes otrevlig vårdnadstvist, som innefattat misshandel, polisanmälningar och barn som mått pyton och måste prioriteras.
Nu sitter jag här, försöker bli färdig och givetvis krånglar allt som bara kan krångla.
I januari påbörjar jag en utbildning jag äntligen efter upprepade ansökningar kommit in på, men hur i helvete ska jag få ihop det praktiskt och ekonomiskt? Jag vet inte, men oron äter upp min glädje, maler sönder den med sina kraftiga käkar och spottar ut resterna som jag i panik försöker limma ihop med nödlösningar.
Lugn och ro är det enda jag önskat mig och barnen sedan den förhatliga separationen började. Jag är så trött på att tro att allt ska bli bra, att allt ska få ett slut när cirkusen tydligen kommit för att stanna. Jag har blivit hotad, trakasserad, förföljd, misshandlad och så mycket annat som ni inte ens kan tänka er.........allt bara för att mitt ex och hans släkt inte kan stå för att det var han som valde att vara otrogen, tvingade mig att göra abort och sa ifrån sig vårdnaden om barnen, för att sedan bråka om att återfå den i två år.
Jag vill inte vara med längre, jag vill hoppa av cirkuståget och bara måna om min fina, älskade tjejfamilj. Vi är värda lugn och ro.
Att se tillbaka är aldrig roligt, men kan i vissa fall vara nyttigt. Jag vet att jag är ganska lyckligt lottad trots allt, mitt liv hade kunnat vara som många andra kvinnors. Jag lever ju faktiskt, har bara fått uppsöka sjukhus pga av skador en gång under 13,5år tillsammans med en man med kontrollbehov, en man som ställer upp för alla människor utanför familjen och som alla tycker är så trevlig...........
.....sanningen ser lite annorlunda ut.
Visst är det så att man aldrig riktigt kan veta vad som händer innanför någons dörrar, även om den närmaste familjen kanske misstänker något.
Idag känner jag mig inte riktigt redo för att rota i minnena och spy ut dem här.......jag är givetvis rädd att någon ska känna igen mina ord och mitt helvete ska trappas upp igen.
Tills dess sitter jag här hemma, min äldsta dotter blev just hämtad av en kompis, den lilla busungen leker med pets och jag försöker banka lite vett i min skrivare för att få klart det jag skulle gjort för så längesedan............
Gott Nytt År!
SvaraRadera