Hur hamnade jag här?

Jaha, då är jag en bloggare då, en människa som slösar ännu mer tid framför en dator någonstans i detta avlånga land, när jag borde ta itu med alla "måsten" man har som vuxen.
Skriver ganska mycket på ett forum och några har kommit med förslaget att jag borde blogga och nu har jag till slut fallit för deras vilja och kanske lite av nyfikenhet också.
Har jag tid? Nej, egentligen inte.
Vad kommer ni ev läsare då få se här????? Jo, givetvis mina tankar och åsikter om vardagens mödor och lyckliga händelser. Jag kommer nog att spy galla över myndigheter och annat, men det här är mina åsikter och mitt liv, ni som läser behöver inte hålla med mig alls om ni inte vill. Jag har mina egna erfarenheter över det jag skriver om och andra har sina, det är väl det som kallas livet

Vem är jag då?
Jo en ensam förälder med två barn och en hel hop med djur, arbetslös som ständigt försöker klura ut hur jag ska lyckas lura en ev arbetsgivare till att träffa mig för en intervju medan AF nafsar mig i hasorna hela tiden och hotar om avstängning från a-kassan. Som att en ensam förälder är arbetslös frivilligt, skulle inte tro det!

Jag vet att man inte ska fastna i det förflutna, men det förflutna är en stor orsak till att jag sitter här och försöker bli en bloggare. Jag blev lämnad för ett par år sedan och har levt i ett helvete sedan dess. Mitt ex lämnade mig för en annan mycket yngre, men kan givetvis inte stå för det, utan har sedan dess försökt att förgöra mig på alla vis som går tillsammans med sin släkt och sin nya. Det är ingen rolig historia och inget jag till fullo kommer att återge här, men ibland kommer mitt liv påverkas av detta även i framtiden och jag kommer förmodligen då göra en återkoppling till det som varit.

Ja, jag är kvinna, det var en man som lämnade mig för en MYCKET yngre kvinna och sa ifrån sig vårdnaden om våra två barn i samma veva, för att sedan bråka om att ta tillbaka den i två års tid. Samtidigt fick jag göra en abort och mitt ex sitter nu med ny bebis. Är jag bitter? Ja, vissa dagar. Är jag avundsjuk? Nej, inte ett dugg även om många av er säkert kommer att tro det ibland. I ärlighetens namn är det skönt att slippa den man som misshandlat mig främst psykiskt de flesta av de år vi bodde ihop.

Jag är ensam mamma med två barn, inget nytt mao. Jag är arbetslös och har det jäkligt tufft främst ekonomiskt, men på något vis har jag lyckats hålla mig ovanför ytan under mitt livs största kris. Krisen var inte så mycket att bli lämnad, utan mer på terrorn som fortsatt sedan dess.

Läs gärna, tyck gärna till, men några personliga "påhopp" klarar jag mig utan, då får ni "peta" i någon annans liv. Ni känner inte mig, jag känner inte er, det är valfritt att läsa det jag skriver.