Slarviga jag

Ojojoj....ja ni som varit här och läst har nog tröttnat eftersom jag inte skrivit på så länge nu. Jag är lite av en "periodare" när det gäller att blogga, men som jag ofta brukar säga när jag inte hinner med allt jag vill "-Livet kom emellan"
Inte mycket nytt hat hänt, livet är en ständig cirkus och jag clownen alla skrattar åt på byn. Eller skrattar.....mer talar om bakom ryggen eftersom mitt ex och hans släkt fortsätter att kontrollera och trakssera.
Jag älskar mitt arbete, det är en fantastisk plats att vara på, omgiven av de gulligaste människor med humor, omtanke, intelligens och kunskap.
Mina egna måsten blev till slut för mycket för mig och jag funderade på min situation och bestämde mig för att inte vara så jävla duktig hela tiden. Sagt och gjort, jag lade studierna på is ett år, hemmet är stökigt, men jag är en bättre mamma eftersom jag i alla lägen väljer att prioritera mina barn framför alla måsten.
Sinnet började komma till ro och jag tar nu itu med en sak i taget istället för att ha en speed i 190 knyck hela tiden och inte slutföra något. Då får jag ett 4-sidigt långt "hatmail" från mitt ex föräldrar och hela karusellen av tankar börjar snurra igen. Jag duger inte till, jag är en så dålig mamma som de säger.........och sedan skriker mitt inre STOPP!!!! Jag kan inte ändra på någon annan människa, men jag kan ändra på mig själv och i det här läget måste jag bestämma mig för att inte dessa negativa människor ska kunna kontrollera och styra mig längre. Det är ett svårt mönster att bryta, jag har varit kontrollerad så många år, varit svag och vek och det måste få ett slut! Hur ska jag annars kunna lära mina barn att bli starka kvinnor?
Och jag lär mig, sakta men säkert. Hade detta mail kommit för ett halvår sedan hade mina bästa vänner fått säga stopp, nu kunde jag säga stopp åt mig själv och vara nöjd och glad med det.
Javisst, vårt hem är stökigt, jag vill inte längre ta hem folk, men det är mitt ansvar och mitt val och jag får nu känna att fy fasen nu är det dags att göra något åt detta hem. Att lämna stökigt är en del i mitt och barnens tillfrisknande, eftersom mitt ex favoritsysselsättning var att kontrollera genom städning och att alla skulle springa och fixa det han pekade på. Ofta dög det inte heller, utan man fick stå och se på när han gjorde om det så att det skulle bli "rätt".
Just nu är mitt liv bra, idag är en bra dag och det har funnits många bra veckor och månader väldigt länge nu. Jag har en framtidsplan, jag vet att jag kan klara mig väldigt bra även om jag blir trött, arg och ledsen ibland, men nu blir jag det på ett sätt som vilken "vanlig" familjemedlem som helst kan bli efter en jobbig dag på jobbet.
Just nu är mitt mål att flytta till något lite större och det känns som om det målet är fullt möjligt att nå.

Ibland tappar jag bara gnistan

Känner mig trött mest hela tiden just nu. Orkar inte med att studera, får ingenting gjort och det drar sig mot tenta. Ingen idé att ens boka tågbiljetterna, får bli omtenta eller så lägger jag studierna på is helt enkelt, tufft beslut.
Jag brukar kunna komma långt på ren envishet, men inte ens den räcker till just nu och jag måste ändra på det jag faktiskt kan påverka och låte de yttre faktorer jag inte rår på bara vara.
Det är bara det att jag blir så besviken på mig själv och känner mig så misslyckad om jag inte klarar de här studierna eftersom det var något som jag ville göra för mig.

Så evigt trött på dessa myndigheter också, som inte fattar allvaret i barnens situation. Det är inte normalt att barn är rädda för en förälder, inget barn ska behöva utstå detta, men det är det ingen som förstår helt uppenbart.
Jag har gjort allt jag kan för att hjälpa barnen och nu finns inget mer att göra känns det som, rikitgt dilemma, för vilken mamma vill ge upp hjälpen till sina barn????
Oro, för barnen, oro för ekonomin och katastrof med studierna.
Snälla lilla jag, som vill alla väl och göra så rätt jag bara kan hamnar själv i kläm. Skaffa advokat......ja självklart har jag gjort det, men det innebär ju att ekonomin kommer krascha helt, en ekonomi som redan håller mig sömnlös på nätterna.
Nej, jag måste göra ett sista försök med studierna, jag är inte riktigt redo att ge upp ännu, önskar bara att någon i min klass fanns nära mig, så att man kunde läsa tillsammans, men så är det med distanskurs. Jag visste att det skulle bli tufft att både jobba heltid och plugga samtidigt som allt ska klaffa här hemma, så jag får ta det som en kvinna och stå stark i det beslutet.
Nej, fy sjutton vad jag känner mig gnällig idag usch och fyyyy, det är värre än vanligt, men å andra sidan bloggar jag för att få ur mig skit ur tankarna så att jag ska orka kämpa lite till.

Egentligen är mitt liv väldigt fritt och underbart numera, jag har ingen som kontrollerar mig och som ständigt bestämmer över mig(skulle vara den minsta i trotsålder då:)) Jag brukar klara av att se guldkornen i vardagen, men ibland blir det så här deppigt. Jag är frisk, jag har ett roligt och trivsamt arbete med underbara kollegor, mina barn är fantastiska, jag ska bli moster och jag sitter i skrivandes stund och tittar på kattungar som glatt tumlar omkring tillsammans med vår hund och egentligen kan väl livet inte vara så mycket bättre.
Kräver jag för mycket av mitt liv, eller egentligen av mig själv så jag missar allt det fantastiska jag faktiskt har............
......................... Nej fy sjutton, dags att tänka om och tänka rätt !!!!!!!!

En helgmorgon börjar med nybakta scones

Underbara helg! Helger innebär kvlitetstid med mina älskade barn, en chans att ta igen den tid man "förlorar" med dem i veckorna pga stress, måsten och ständiga tider att passa.
Visst helgerna innebär också en massa saker som måste göras och som man ska hinna med, men egentligen är det de måsten jag sätter upp i huvudet och om jag kan släppa på dem så kan jag lägga tiden på viktigare saker än att komma ikapp med tvätt och städning.
Jaja, självklart ska man tvätta och städa, det säger jag inte något om, men ibland glömmer man bort viktigare saker pga att man måste hålla hemmet så perfekt och fläckfritt som är "normalt" enligt de normer samhället har. Göra något tillsammans med barnen kanske är viktigare än att ha hemmet fläckfritt? Visst jag borde studera nu när alla mina studiekamrater hunnit så långt och jag känner fullständig panik.
Vad är bäst för mina barn? Att ha en mamma som är ständigt stressad över hur omgivningen ser på vårt hem och hur de dömer utifrån ytan eller ge barnen all den tid jag bara kan?
Jag märker själv hur jag försämras som person och som mamma så fort jag stressar upp mig över städning, ekonomi, studier och jag gillar inte den person jag blir.
Min bästa väninna sa till slut åt mig att inte bry mig om andras värderingar och att de kan komma igen med sin kritik när de själva är ensamstående med två barn, arbetar heltid, studerar på yrkeshögskola och ständigt ensam kämpar för att få tid och pengar att räcka till.
Och vet ni vad? HON HAR RÄTT!!!!
Så nu är jag tillbaka till att börja våra helgmornar i lugn takt med nybakt scones till frukost, stressar gör vi tillräckligt under arbetsveckorna, det är på helgerna vi lever!

Då kör vi ett varv till då...........

.............hur många föäldrar struntar i att lyssna till sina barn och talar över deras huvud? Jag förstår mig inte på sådant.
Sverige måste börja förstå att barn har rättigheter, barn har samma rättigheter att bli hörda och lyssnade på som vuxna.
Hur ofta hör man inte vuxna som inte kan förstå sådana som blir misshandlade i hemmet, inte lämnar den som misshandlar? Kan det vara så att man snabbt som barn inser att ingen lyssnar eller hjälper, så det är ingen idé. Hur många vuxna känner skuld för det som händer dem? Vem vill gå till myndigheter och be om hjälp? Många tror att alla som har kontakt med socialtjänsten exempelvis är "trash" och tyvärr så känner jag av egen erfarenhet att det beror på att personalen på den myndigheten bemöter folk som om de vore trash eller mindre värda.
Jag hoppas att de aldrig någonsin behöver sitta i "besöksstolen" och bli idiotförklarade och få varje mening analyserad av någon som tror de är mer värda än andra.
Mitt brott är att jag försöker hjälpa mina barn, skydda dem från en far som är våldsam, en far som hotar och misshandlar barn främst psykiskt och som dessutom har en sambo som är likadan.
Mitt äldsta barn har varit på upprepade samtal med dessa myndigheter och hon berättar hur rädd hn är för att hennes pappa ska döda henne, hennes lillasyster och hennes mamma, men det enda socialtjänsten är intresserad av är att skydda sig sjäva och ta enkla utvägar och lägga allt på mig som vårdnadshavare.
Hur ska ett barn våga/orka kämpa, när inte ens vuxna tycker att det är någon idé att söka hjälp. Om en vuxen känner sig värdelös och skyldig efter att ha fått dåligt bemötande av en myndighet, hur ska då inte ett barn känna sig?
Så fort jag försöke skydda mina barn och följa de rekommendationer jag fått från socialtjänsten så ringer barnens far sin advokat och socialen nekar till att de någonsin givit mig de rekommendationer de gjort.
Jag gråter inombords varje gång jag ser någon som försöker bli lyssnad på, att få känna att de har samma rätt att yttra sig och bli tagen på allvar som vem som helst. Istället får de känna att de saknar människovärde, inte är värda att bli lyssnade på.
Sverige måste skydda sina barn om vi ska kunna få starka vuxna människor med självkänsla. Vi måste ge barn rätten till människovärde och vara lyhörda för deras mående och barn måste skyddas mot vuxna som inte vet bättre.
När inte myndigheter skyddar barn, så tycker jag att vårt land står på en väldigt skör och dålig grund och jag börjar skämmas för att höra till detta land.

Sommar och semester

Underbara sommar och lyxigt med semester. Skönt att äntligen ha ett arbete, men tyvärr tar det ett tag innan ekonomin kommer ikapp, säkert ett år minst och vi har ju fortfarande bara en inkomst att leva på. Semestern blir ändå lyxig, eftersom lyx för mig är att kunna göra saker med barnen utan tider att passa.

Fick mail i fredags kväll som jag såg nu, från barnens farföräldrar om att de vill ha barnen 3-4 dagar. I vanliga fall säger jag i princip aldrig nej, men denna gång ville de ha dem precis när jag har semester och då måste jag faktiskt säga ifrån, semester är en helig tid på året som jag inte låter någon tulla på. Jag erbjöd dem istället andra dagar då det är möjligt att ha barnen, vi får väl se vad de svarar.......jag misstänker starkt att jag kommer att få ett samtal från familjerätten om detta, men jag måste ju för sjutton kunna göra upp planer för mitt och barnens liv utan att ständigt få klagomål. Jag kan tydligen inte göra något rätt enligt myndigheter och exsläkt.........
.........Tänk så lätt vissa har för att glömma och gömma sanningen, det är helt otroligt.
Jaja, det andra vuxna tänker och tycker kan jag inte ta ansvar för, det får stå för dem. Jag lever mitt liv och jag tycker inte att jag gör fler fel än andra bra föräldrar. Jag springer inte med karlar, jag säger aldrig ett ont ord om barnens pappa och hans släkt så att de hör och knappast annars heller förutom de gånger jag säger något som är baserat på fakta. Jag röker inte, dricker inte, lämnar 99,9% inte bort barnen för att roa mig, jag försöker lära barnen skillnaden på rätt och fel samt att bli självständiga, starka individer. Jag respekterar barnens ord, vilja och lyssnar till det de har att säga, om jag någngång inte håller med dem så är jag noga med att förklara varför, så att jag är säker på att de förstår min tanke och åsikt.
Jag är inte perfekt och jag gör många misstag, min största akilleshäl är nog att det alltid är minst en aning stökigt här hemma, även när det är nystädat.
Mina barn har fantastiska manliga förebilder i sin morfar, morbror, ingifta morbror, min särbo och hans pappa samt i ett par kill-kompisar som tittar förbi oss på en fika ibland, ja och så sin farfar såklart. Jag hoppas verkligen att barnen en dag kan finna frid och lycka i att umgås med sin pappa, men jag tror att det händer först då han får hjälp av någon att inse sina brister, samt att han uppriktigt kan be sina barn om ursäkt för det han utsatt dem för.
Läste en kommentar till föräldrabalkens paragraf om umgängesrätt på lagen.nu
"Umgänget är till för barnet. Det finns ingen plikt för barnet att umgås med föräldern och denne har inte någon rätt att umgås med barnet."
Tycker inte att myndigheterna tar hänsyn till de orden ett dugg. De sätter alla barn i den kategorin att barn mår bäst av att träffa båda sina föräldrar. Barn är inte stöpta i samma form, det är inte vuxna heller. Man kan inte begära att barn ska reagera eller tycka samma saker som alla andra känner och tycker. Lagen måste vara en ram, med utrymme för varje enskild individ och någon myndighetsutövare ska inte inbilla sig att de känner någons barn bättre än de själva gör, bara för att de råkar ha en högskoleutbildning. Det synsättet är bara arrogant och påvisar bara att man tycker man är mer värd än någon annan och det hjälper inte något barn.

När livet ljusnar.

Små, små glimtar av vardagssaker kan bli till lyx och förgylla ens dag så att man orkar vidare........ett uppskattande ord från en kollega, en kram, ett besök från en vän eller ett roligt sms.

Häromdagen var min lyx att se ut genom fönstret och slås av häpnad eftersom min yngsta helt plötsligt kunde rocka rock-ring. Det lyckliga, häpna, stolta ansiktet visade samma känslor som jag kände just då och kärleken till mina barn flödade som alltid.
Igår kom ännu en guldkant på vardagen.........vår katt fick ungar och ville att vi skulle sitta med henne och beundra miraklet. En födsel är bland det vackraste man kan få uppleva i livet, både genom att föda själv och att se andra föda. Jag känner en lycka varje gång mina barn kan få uppleva samma sak som jag fick växa upp med, att beskåda djur genom deras mirakel är inget konstigt hemma hos oss, det är en del av vårt liv.

Längesedan nu.........tiden går fort både när man har roligt och mindre roligt.

Har inte varit inne och skrivit på evigheter, dåligt av mig, men ibland finns det varken tid eller ork att skriva ner sina tankar.
Jag har fått jobb..........och jag älskar verkligen min arbetsplats. Jag får möta en massa fantastiska människor varje dag och man bara önskar att de kunde se livet ur ens eget perspektiv och erfarenheter ibland. Dessa fantastiska människor som kämpar varje dag, både med och emot sig själva utan att ibland inse hur svårt samhället har att acceptera det som är annorlunda, det som sticker ut. De har en styrka som kommer att bära dem långt i livet, bara de slutar att kämpa emot hela tiden.
Mitt liv fortsätter att vara en cirkus......en karusell av myndighetsutövare som bara retar upp mitt ex ännu mera och utsätter mig och barnen för fara. De behöver inte ta några konsekvenser för sitt handlande, de rycker bara på axlarna och säger "vi försökte, men det gick inte"
Ingen har rätt att leka med mina barns liv, sedan får det vara vilken myndighet som helst, barn har också rättigheter.
Ingen förstår allvaret i att reta upp min exman, han är ju så smart och manipulerar så duktigt.......jag hade senast idag IFO chefen i telefonen och hennes briljanta svar var att jag själv ska dra upp exet i rätten för att få umgänget indraget! Hon måste vara galen, verkar som om hon vill se mig död och barnen i klorna på sin pappa och hans sambo som upprepade gånger hotat dem. IFO drog igång allt detta med umgänget och lovade mig hjälp........jag visste att det inte gick att lita på dem.
Jag känner mig korkad, oförmögen och hjälplös i kampen för att min fantastiska barn ska få leva ett liv i lugn och ro.

Jag måste orka fortsätta kämpa, även om jag inte orkar..........det finns ingen annan som kan göra det åt mig eller mina barn.

Frågor som återstår är: Kan godheten vinna? Kan ärligheten vinna? Kan mina barn vinna en kamp emot sin far?