Då kör vi ett varv till då...........

.............hur många föäldrar struntar i att lyssna till sina barn och talar över deras huvud? Jag förstår mig inte på sådant.
Sverige måste börja förstå att barn har rättigheter, barn har samma rättigheter att bli hörda och lyssnade på som vuxna.
Hur ofta hör man inte vuxna som inte kan förstå sådana som blir misshandlade i hemmet, inte lämnar den som misshandlar? Kan det vara så att man snabbt som barn inser att ingen lyssnar eller hjälper, så det är ingen idé. Hur många vuxna känner skuld för det som händer dem? Vem vill gå till myndigheter och be om hjälp? Många tror att alla som har kontakt med socialtjänsten exempelvis är "trash" och tyvärr så känner jag av egen erfarenhet att det beror på att personalen på den myndigheten bemöter folk som om de vore trash eller mindre värda.
Jag hoppas att de aldrig någonsin behöver sitta i "besöksstolen" och bli idiotförklarade och få varje mening analyserad av någon som tror de är mer värda än andra.
Mitt brott är att jag försöker hjälpa mina barn, skydda dem från en far som är våldsam, en far som hotar och misshandlar barn främst psykiskt och som dessutom har en sambo som är likadan.
Mitt äldsta barn har varit på upprepade samtal med dessa myndigheter och hon berättar hur rädd hn är för att hennes pappa ska döda henne, hennes lillasyster och hennes mamma, men det enda socialtjänsten är intresserad av är att skydda sig sjäva och ta enkla utvägar och lägga allt på mig som vårdnadshavare.
Hur ska ett barn våga/orka kämpa, när inte ens vuxna tycker att det är någon idé att söka hjälp. Om en vuxen känner sig värdelös och skyldig efter att ha fått dåligt bemötande av en myndighet, hur ska då inte ett barn känna sig?
Så fort jag försöke skydda mina barn och följa de rekommendationer jag fått från socialtjänsten så ringer barnens far sin advokat och socialen nekar till att de någonsin givit mig de rekommendationer de gjort.
Jag gråter inombords varje gång jag ser någon som försöker bli lyssnad på, att få känna att de har samma rätt att yttra sig och bli tagen på allvar som vem som helst. Istället får de känna att de saknar människovärde, inte är värda att bli lyssnade på.
Sverige måste skydda sina barn om vi ska kunna få starka vuxna människor med självkänsla. Vi måste ge barn rätten till människovärde och vara lyhörda för deras mående och barn måste skyddas mot vuxna som inte vet bättre.
När inte myndigheter skyddar barn, så tycker jag att vårt land står på en väldigt skör och dålig grund och jag börjar skämmas för att höra till detta land.

Sommar och semester

Underbara sommar och lyxigt med semester. Skönt att äntligen ha ett arbete, men tyvärr tar det ett tag innan ekonomin kommer ikapp, säkert ett år minst och vi har ju fortfarande bara en inkomst att leva på. Semestern blir ändå lyxig, eftersom lyx för mig är att kunna göra saker med barnen utan tider att passa.

Fick mail i fredags kväll som jag såg nu, från barnens farföräldrar om att de vill ha barnen 3-4 dagar. I vanliga fall säger jag i princip aldrig nej, men denna gång ville de ha dem precis när jag har semester och då måste jag faktiskt säga ifrån, semester är en helig tid på året som jag inte låter någon tulla på. Jag erbjöd dem istället andra dagar då det är möjligt att ha barnen, vi får väl se vad de svarar.......jag misstänker starkt att jag kommer att få ett samtal från familjerätten om detta, men jag måste ju för sjutton kunna göra upp planer för mitt och barnens liv utan att ständigt få klagomål. Jag kan tydligen inte göra något rätt enligt myndigheter och exsläkt.........
.........Tänk så lätt vissa har för att glömma och gömma sanningen, det är helt otroligt.
Jaja, det andra vuxna tänker och tycker kan jag inte ta ansvar för, det får stå för dem. Jag lever mitt liv och jag tycker inte att jag gör fler fel än andra bra föräldrar. Jag springer inte med karlar, jag säger aldrig ett ont ord om barnens pappa och hans släkt så att de hör och knappast annars heller förutom de gånger jag säger något som är baserat på fakta. Jag röker inte, dricker inte, lämnar 99,9% inte bort barnen för att roa mig, jag försöker lära barnen skillnaden på rätt och fel samt att bli självständiga, starka individer. Jag respekterar barnens ord, vilja och lyssnar till det de har att säga, om jag någngång inte håller med dem så är jag noga med att förklara varför, så att jag är säker på att de förstår min tanke och åsikt.
Jag är inte perfekt och jag gör många misstag, min största akilleshäl är nog att det alltid är minst en aning stökigt här hemma, även när det är nystädat.
Mina barn har fantastiska manliga förebilder i sin morfar, morbror, ingifta morbror, min särbo och hans pappa samt i ett par kill-kompisar som tittar förbi oss på en fika ibland, ja och så sin farfar såklart. Jag hoppas verkligen att barnen en dag kan finna frid och lycka i att umgås med sin pappa, men jag tror att det händer först då han får hjälp av någon att inse sina brister, samt att han uppriktigt kan be sina barn om ursäkt för det han utsatt dem för.
Läste en kommentar till föräldrabalkens paragraf om umgängesrätt på lagen.nu
"Umgänget är till för barnet. Det finns ingen plikt för barnet att umgås med föräldern och denne har inte någon rätt att umgås med barnet."
Tycker inte att myndigheterna tar hänsyn till de orden ett dugg. De sätter alla barn i den kategorin att barn mår bäst av att träffa båda sina föräldrar. Barn är inte stöpta i samma form, det är inte vuxna heller. Man kan inte begära att barn ska reagera eller tycka samma saker som alla andra känner och tycker. Lagen måste vara en ram, med utrymme för varje enskild individ och någon myndighetsutövare ska inte inbilla sig att de känner någons barn bättre än de själva gör, bara för att de råkar ha en högskoleutbildning. Det synsättet är bara arrogant och påvisar bara att man tycker man är mer värd än någon annan och det hjälper inte något barn.

När livet ljusnar.

Små, små glimtar av vardagssaker kan bli till lyx och förgylla ens dag så att man orkar vidare........ett uppskattande ord från en kollega, en kram, ett besök från en vän eller ett roligt sms.

Häromdagen var min lyx att se ut genom fönstret och slås av häpnad eftersom min yngsta helt plötsligt kunde rocka rock-ring. Det lyckliga, häpna, stolta ansiktet visade samma känslor som jag kände just då och kärleken till mina barn flödade som alltid.
Igår kom ännu en guldkant på vardagen.........vår katt fick ungar och ville att vi skulle sitta med henne och beundra miraklet. En födsel är bland det vackraste man kan få uppleva i livet, både genom att föda själv och att se andra föda. Jag känner en lycka varje gång mina barn kan få uppleva samma sak som jag fick växa upp med, att beskåda djur genom deras mirakel är inget konstigt hemma hos oss, det är en del av vårt liv.

Längesedan nu.........tiden går fort både när man har roligt och mindre roligt.

Har inte varit inne och skrivit på evigheter, dåligt av mig, men ibland finns det varken tid eller ork att skriva ner sina tankar.
Jag har fått jobb..........och jag älskar verkligen min arbetsplats. Jag får möta en massa fantastiska människor varje dag och man bara önskar att de kunde se livet ur ens eget perspektiv och erfarenheter ibland. Dessa fantastiska människor som kämpar varje dag, både med och emot sig själva utan att ibland inse hur svårt samhället har att acceptera det som är annorlunda, det som sticker ut. De har en styrka som kommer att bära dem långt i livet, bara de slutar att kämpa emot hela tiden.
Mitt liv fortsätter att vara en cirkus......en karusell av myndighetsutövare som bara retar upp mitt ex ännu mera och utsätter mig och barnen för fara. De behöver inte ta några konsekvenser för sitt handlande, de rycker bara på axlarna och säger "vi försökte, men det gick inte"
Ingen har rätt att leka med mina barns liv, sedan får det vara vilken myndighet som helst, barn har också rättigheter.
Ingen förstår allvaret i att reta upp min exman, han är ju så smart och manipulerar så duktigt.......jag hade senast idag IFO chefen i telefonen och hennes briljanta svar var att jag själv ska dra upp exet i rätten för att få umgänget indraget! Hon måste vara galen, verkar som om hon vill se mig död och barnen i klorna på sin pappa och hans sambo som upprepade gånger hotat dem. IFO drog igång allt detta med umgänget och lovade mig hjälp........jag visste att det inte gick att lita på dem.
Jag känner mig korkad, oförmögen och hjälplös i kampen för att min fantastiska barn ska få leva ett liv i lugn och ro.

Jag måste orka fortsätta kämpa, även om jag inte orkar..........det finns ingen annan som kan göra det åt mig eller mina barn.

Frågor som återstår är: Kan godheten vinna? Kan ärligheten vinna? Kan mina barn vinna en kamp emot sin far?

Aprilvädret har landat

Grått och trist utanför fönstret och man kan ju bli trött för mindre. Tänk att så många blir deppiga på våren, när det faktiskt blir ljusare och ljusare, jag tycker det är konstigt. Jag känner själv av det lite då och då och tycker väl om jag får tänka logiskt att det borde vara precis tvärtom, man borde bara bli piggare.

Har nu varit sjuk och hängig i evigheter och likaså barnen, skittrist. Här är man noga med frukt, grönt och riktigt lagat mat, men vad hjälper det? Bacillerna biter sig fast ändå.

Nu blir det till att städa och vädra som en tok för nu ska alla baciller väck. Hade blivit lite gladare om solen visat sig i helgen, men man får ta det väder man får. Ska se om jag kan få barnvakt och kanske få komma ut ett tag i friska luften, det behövs för att få energi till kommande drabbningar.

Jag vet att helvetet kommer att bryta ut på måndag, jag har fått mina varningar och det kommer bli jag som får ta all skit, trots att jag inte har något med detta att göra. Inte så mycket jag kan göra förutom hålla mig lugn, ha dörrarna låsta och ständigt bära med mig en laddad telefon. Hoppas på att vi får hjälp denna gång, att myndigheterna förstår hur allvarlig denna situation är. Blir inte så roligt att behöva informera andra om det som sker, jag är bara glad att jag fått en förvarning, även om jag inte själv vet riktigt vad som händer.

Undrar om man kan se över till Öland denna mulna dag? Nej, jag måste bara få komma ut ett litet tag och låta regnet blöta mitt hår, mina kinder och göra kroppen lite kall ........... vem vet när jag kommer att våga gå ut igen efter måndagen, när jag ska våga låta barnen leka ute.

Allt jag någonsin önskat mig är lugn och ro..........men det är inte klart ännu, kanske inte på lång tid..........lugnet måste vänta tills våldet och hatet kommit till ro.

Ingen vet vad som händer hos grannen

Jag slås av häpnad varje gång responsen på saker mitt ex utsätter mig och barnen för blir: -Det kan jag bara inte tro, han som är så trevlig.
Jag vill bara svara -Och jag är en elak bitch som tycker det är roligt att hitta på saker och sprida på byn för jag har inget eget liv eller??????

Man läser dagligen om familjetragedier, sanningsbaserade böcker om människor som blivit utsatta för fruktansvärda saker som barn, kvinnor som inte har rättigheter. Ändå har vuxna människor så svårt att fatta att detta faktiskt är något som pågår dagligen, just nu, just här..........

Man ska aldrig vända någon ryggen som berättar sådana här saker, man ska aldrig tvivla. Vi vet aldrig hur länge de samlat mod för att slippa fria från det helvete de lever i eller hur länge det pågått. Vi vet helt enkelt ALDRIG säkert vad som pågår bakom stängda dörrar...... hos paret som alltid ser så kärleksfulla ut......med barnen som är så väldigt väluppfostrade........... hos kvinnan som verkar så blyg.

Kommer någon i förtroende och berättar om saker man aldrig kunde tänka sig, ska man förvalta det förtroendet väl och inte sprida det vidare eller vända någon ryggen. Når skvallret fel öron, kan det få fruktansvärda konsekvenser för den drabbade. Hjälp genom att lyssna, komma med råd om vart man kan vända sig för att få hjälp utan att vara skvallerlysten och berätta för alla som är villiga att lyssna, för trots att vi faktiskt kan bestiga månen, så dör kvinnor och barn dagligen i världen av våld i hemmet och av andra orsaker.

Jag funderar på det här varje gång jag läser en verklighetsbaserad bok eller om någon säger något i förtroende till mig, men det är klart.............jag och barnen lever ju i samma svarta bubbla som dem, inte i den rosa bubbla man oftast lever i tills något drabbar en själv, tills man själv inte blir betrodd.

Let´s Zumba

Jaha, då har jag bestämt mig för att prova på Zumba........ hemma i vardagsrummet där ingen ser mig ja, förutom barnen då. Tror att detta kommer ge mig många goda skratt och ilskna stampningar i golvet som en trotsig 4-åring innan jag förhoppningsvis till slut kommer på hur det ska gå till.
Fick låna en Zumba-dvd av en snäll själ på jobbet. Gillar jag det kanske jag investerar i egna eftersom jag inte kommer hemifrån kvällstid.
Känner att jag måste göra något aktivt som är bara för mig, något som jag tycker är roligt om jag ska må bra....... hur jag ska få tid vet jag ännu inte, men att investera i sin egen hälsa är aldrig fel.
Ska väl börja jogga igen också så gott jag hinner, men det får vänta till is och snö är borta....den här gången ska jag inte ge upp efter några veckor, jag behöver det här om jag ska orka plugga på kvällarna, hjärnan behöver ladda batterierna.
Inte så många månader kvar tills vi får bebis i stallet heller, jag längtar så det gör ont och häststackarn vaggar fram, tjock som en tunna.
Jag återhämtar mig fortfarande från envis sjukdom som vägrar släppa min kropp helt och äter frukt, grönt och tar vitamintillskott. Dessvärre har/är barnen också sjuka och jag känner för att slå upp alla fönster på vid gavel och låta vinden skölja genom hela bostaden och ta in ny, frisk luft.

Men nu.......nu är det dags.........Let´s Zumba!!!!!!