När livet ljusnar.

Små, små glimtar av vardagssaker kan bli till lyx och förgylla ens dag så att man orkar vidare........ett uppskattande ord från en kollega, en kram, ett besök från en vän eller ett roligt sms.

Häromdagen var min lyx att se ut genom fönstret och slås av häpnad eftersom min yngsta helt plötsligt kunde rocka rock-ring. Det lyckliga, häpna, stolta ansiktet visade samma känslor som jag kände just då och kärleken till mina barn flödade som alltid.
Igår kom ännu en guldkant på vardagen.........vår katt fick ungar och ville att vi skulle sitta med henne och beundra miraklet. En födsel är bland det vackraste man kan få uppleva i livet, både genom att föda själv och att se andra föda. Jag känner en lycka varje gång mina barn kan få uppleva samma sak som jag fick växa upp med, att beskåda djur genom deras mirakel är inget konstigt hemma hos oss, det är en del av vårt liv.

Längesedan nu.........tiden går fort både när man har roligt och mindre roligt.

Har inte varit inne och skrivit på evigheter, dåligt av mig, men ibland finns det varken tid eller ork att skriva ner sina tankar.
Jag har fått jobb..........och jag älskar verkligen min arbetsplats. Jag får möta en massa fantastiska människor varje dag och man bara önskar att de kunde se livet ur ens eget perspektiv och erfarenheter ibland. Dessa fantastiska människor som kämpar varje dag, både med och emot sig själva utan att ibland inse hur svårt samhället har att acceptera det som är annorlunda, det som sticker ut. De har en styrka som kommer att bära dem långt i livet, bara de slutar att kämpa emot hela tiden.
Mitt liv fortsätter att vara en cirkus......en karusell av myndighetsutövare som bara retar upp mitt ex ännu mera och utsätter mig och barnen för fara. De behöver inte ta några konsekvenser för sitt handlande, de rycker bara på axlarna och säger "vi försökte, men det gick inte"
Ingen har rätt att leka med mina barns liv, sedan får det vara vilken myndighet som helst, barn har också rättigheter.
Ingen förstår allvaret i att reta upp min exman, han är ju så smart och manipulerar så duktigt.......jag hade senast idag IFO chefen i telefonen och hennes briljanta svar var att jag själv ska dra upp exet i rätten för att få umgänget indraget! Hon måste vara galen, verkar som om hon vill se mig död och barnen i klorna på sin pappa och hans sambo som upprepade gånger hotat dem. IFO drog igång allt detta med umgänget och lovade mig hjälp........jag visste att det inte gick att lita på dem.
Jag känner mig korkad, oförmögen och hjälplös i kampen för att min fantastiska barn ska få leva ett liv i lugn och ro.

Jag måste orka fortsätta kämpa, även om jag inte orkar..........det finns ingen annan som kan göra det åt mig eller mina barn.

Frågor som återstår är: Kan godheten vinna? Kan ärligheten vinna? Kan mina barn vinna en kamp emot sin far?

Aprilvädret har landat

Grått och trist utanför fönstret och man kan ju bli trött för mindre. Tänk att så många blir deppiga på våren, när det faktiskt blir ljusare och ljusare, jag tycker det är konstigt. Jag känner själv av det lite då och då och tycker väl om jag får tänka logiskt att det borde vara precis tvärtom, man borde bara bli piggare.

Har nu varit sjuk och hängig i evigheter och likaså barnen, skittrist. Här är man noga med frukt, grönt och riktigt lagat mat, men vad hjälper det? Bacillerna biter sig fast ändå.

Nu blir det till att städa och vädra som en tok för nu ska alla baciller väck. Hade blivit lite gladare om solen visat sig i helgen, men man får ta det väder man får. Ska se om jag kan få barnvakt och kanske få komma ut ett tag i friska luften, det behövs för att få energi till kommande drabbningar.

Jag vet att helvetet kommer att bryta ut på måndag, jag har fått mina varningar och det kommer bli jag som får ta all skit, trots att jag inte har något med detta att göra. Inte så mycket jag kan göra förutom hålla mig lugn, ha dörrarna låsta och ständigt bära med mig en laddad telefon. Hoppas på att vi får hjälp denna gång, att myndigheterna förstår hur allvarlig denna situation är. Blir inte så roligt att behöva informera andra om det som sker, jag är bara glad att jag fått en förvarning, även om jag inte själv vet riktigt vad som händer.

Undrar om man kan se över till Öland denna mulna dag? Nej, jag måste bara få komma ut ett litet tag och låta regnet blöta mitt hår, mina kinder och göra kroppen lite kall ........... vem vet när jag kommer att våga gå ut igen efter måndagen, när jag ska våga låta barnen leka ute.

Allt jag någonsin önskat mig är lugn och ro..........men det är inte klart ännu, kanske inte på lång tid..........lugnet måste vänta tills våldet och hatet kommit till ro.

Ingen vet vad som händer hos grannen

Jag slås av häpnad varje gång responsen på saker mitt ex utsätter mig och barnen för blir: -Det kan jag bara inte tro, han som är så trevlig.
Jag vill bara svara -Och jag är en elak bitch som tycker det är roligt att hitta på saker och sprida på byn för jag har inget eget liv eller??????

Man läser dagligen om familjetragedier, sanningsbaserade böcker om människor som blivit utsatta för fruktansvärda saker som barn, kvinnor som inte har rättigheter. Ändå har vuxna människor så svårt att fatta att detta faktiskt är något som pågår dagligen, just nu, just här..........

Man ska aldrig vända någon ryggen som berättar sådana här saker, man ska aldrig tvivla. Vi vet aldrig hur länge de samlat mod för att slippa fria från det helvete de lever i eller hur länge det pågått. Vi vet helt enkelt ALDRIG säkert vad som pågår bakom stängda dörrar...... hos paret som alltid ser så kärleksfulla ut......med barnen som är så väldigt väluppfostrade........... hos kvinnan som verkar så blyg.

Kommer någon i förtroende och berättar om saker man aldrig kunde tänka sig, ska man förvalta det förtroendet väl och inte sprida det vidare eller vända någon ryggen. Når skvallret fel öron, kan det få fruktansvärda konsekvenser för den drabbade. Hjälp genom att lyssna, komma med råd om vart man kan vända sig för att få hjälp utan att vara skvallerlysten och berätta för alla som är villiga att lyssna, för trots att vi faktiskt kan bestiga månen, så dör kvinnor och barn dagligen i världen av våld i hemmet och av andra orsaker.

Jag funderar på det här varje gång jag läser en verklighetsbaserad bok eller om någon säger något i förtroende till mig, men det är klart.............jag och barnen lever ju i samma svarta bubbla som dem, inte i den rosa bubbla man oftast lever i tills något drabbar en själv, tills man själv inte blir betrodd.

Let´s Zumba

Jaha, då har jag bestämt mig för att prova på Zumba........ hemma i vardagsrummet där ingen ser mig ja, förutom barnen då. Tror att detta kommer ge mig många goda skratt och ilskna stampningar i golvet som en trotsig 4-åring innan jag förhoppningsvis till slut kommer på hur det ska gå till.
Fick låna en Zumba-dvd av en snäll själ på jobbet. Gillar jag det kanske jag investerar i egna eftersom jag inte kommer hemifrån kvällstid.
Känner att jag måste göra något aktivt som är bara för mig, något som jag tycker är roligt om jag ska må bra....... hur jag ska få tid vet jag ännu inte, men att investera i sin egen hälsa är aldrig fel.
Ska väl börja jogga igen också så gott jag hinner, men det får vänta till is och snö är borta....den här gången ska jag inte ge upp efter några veckor, jag behöver det här om jag ska orka plugga på kvällarna, hjärnan behöver ladda batterierna.
Inte så många månader kvar tills vi får bebis i stallet heller, jag längtar så det gör ont och häststackarn vaggar fram, tjock som en tunna.
Jag återhämtar mig fortfarande från envis sjukdom som vägrar släppa min kropp helt och äter frukt, grönt och tar vitamintillskott. Dessvärre har/är barnen också sjuka och jag känner för att slå upp alla fönster på vid gavel och låta vinden skölja genom hela bostaden och ta in ny, frisk luft.

Men nu.......nu är det dags.........Let´s Zumba!!!!!!

Delar av mitt nya liv.........

I mitt förra inlägg sa jag att jag funnit någon som betyder mycket för mig och det är kanske dags att jag avslöjar lite om den delen av mitt liv också, eftersom det mesta här på bloggen blir deppigt annars. Det beror givetvis på att jag skriver av mig för att må bättre.

Jag är faktiskt för det mesta en väldigt glad och skämtsam person, med ganska sjuk humor och engagerar mig piggt och glatt i barnens aktiviteter och på jobbet(när jag har något) Jag hjälper gärna mina vänner med allt från att lyssna när de behöver prata, vara barnvakt eller kanske snickra och hugga ved. Jag fullkomligt älskar att skruva ihop möbler från Sveriges mest kända möbelvaruhus, vilket både mina grannar, kollegor och vänner vet, så det häner då och då att jag får samtal från någon som bjuder in mig på "möbelskruvarhjälp" Det jag inte har i ekonomi, ställer jag istället upp i engagemang med när det gäller skjutsa barn, hjälpa till på klubben mina barn är medlemmar i och jag har i princip barnens vänner här varje helg för att sova över eftersom kompisarna tycker att jag är en häftig mamma.

Och jag har träffat någon, en man som är snäll och omtänksam mot både mig och barnen och som uppskattar att jag pysslar och lagar mat. Vi har träffats ganska länge och det är dessutom någon som jag känner sedan tidigare och som även min exman känner. Vi har mer eller mindre bestämt oss för att flytta ihop i år, men först måste vi bygga ut hans hus, vilket vi hoppas komma igång med så fort tjälen släppt ur marken och det torkat upp ordentligt. Jag säger mer eller mindre eftersom jag numera aldrig tar något för givet, inte förrän det verkligen händer. Jag hade givetvis hoppats på att få arbete innan också, men tyvärr så får jag fortsätta som praktikant ett tag till och förhoppningsvis så blir det en anställning i övergången maj/juni. Det skulle vara toppen eftersom det förutom en inkomst skulle innebära ett arbete på hemorten med fantastiska kollegor och roliga arbetsuppgifter. Dessutom hoppas jag att få gå lite småutbildningar på jobbet och det är verkligen en intressant arbetsplats, där jag lär mig ganska mycket om lagar när det gäller SoL och HSL.

"Min" nya man är ett år yngre än mig och han är lite av en arbetsnarkoman, samtidigt som han är väldigt social och gärna umgås med vänner. Vi brukar ofta samlas ett gäng för att laga mat tillsammans och spela spel. Det blir också en del andra aktiviteter efter årstiden. Vi har tagit det lugnt med barnen, han har inga barn och har heller aldrig levt ihop med någon(vilket är det som skrämmer mig mest). Barnen avgudar honom och min äldsta vill hellre att han är hennes pappa, medan den yngre ständigt frågar när vi ska flytta dit. I ärlighetens namn tror jag det här med barnen är lite skrämmande för honom, han förstår inte riktigt vad han gjort för att bli så älskad av dem, för vi träffas faktiskt inte så där jättemycket allihop tillsammans.
Vi får väl se vad framtiden har att visa..........jag håller er uppdaterad!

Det viktgaste för mig är ändå att trots attjag verkligen älskar denna man så mycket mer än jag någonsin älskat mitt ex, så skulle jag faktiskt inte knäckas om inte planerna går som man tänkt sig, jag skulle faktiskt klara av att bo ensam med mina barn. Den styrkan har jag funnit i mig själv under alla turer som varit.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre, jag måste faktiskt städa här hemma och komma ikapp med mina studier.........jag har varit ganska låg ett tag, vilket inte är så konstigt eftersom jag varit sjuk i 4 veckor. Gick slutligen till läkaren här om dagen, men hade som tur var inte lunginflammation, det var "bara" båda öronen och halsen samt feber som jag gått med så länge att jag inte ens längre kände att jag hade feber. Läkaren var inte så glad när jag tackade nej till sjukskrivning.........jag hävdade fortfarande för läkaren att jag mådde bra trots att jag lämnade hälsovårdscentralen med en påse mediciner och krav på både mössa och halsduk om jag så gick ut med soporna(kände mig som om jag var 4 år när hon sa det hihihi)........Bara att nu kunna sova en hel natt utan att ständigt vakna av hostattacker gör mig så mkt piggare, sömn är verkligen ett universalmedel som botar det mesta.

Kommer man någonsin ikapp fullständigt?

Längesedan nu.............har haft så mycket att stå i att jag knappt har tid att sova, vilket givetvis gjort att min trötta kropp fått en envis förkylning som inte vill ge med sig. Har nu lovat mina närmaste vänner och en förskolefröken att gå till läkaren, de tror att jag åkt på lunginflammation. Äh, inte då, sådant biter i alla fall inte på mig, det är bara livets jobbiga händelser som suger sig fast som superlim.

Ska väl till den där j-a familjerätten igen och jag fattar inte varför när det är skolan som ringt dem gällande mitt ex. Okej, självklart måste jag som mamma till barnen, men jag vill inte bli inblandad i något, jag kan ändå inte påverka utgången ett skit. Vad andra vuxna gör, får stå för dem. Jag har någon jag litar på med mig, för det finns inte en chans att jag går till de där människorna ensam. Vill inte ha med myndigheter att göra och vill inte att mina barn har det heller.

Så less på att aldrig få något arbete........när ska det släppa? Tycker alla runt omkring mig lyckas hela tiden, medan jag står fast i skiten. Hur mycket klarar man egentligen av att uthärda innan man kollapsar totalt och inte längre orkar tänka positivt och vara hoppfull? Hittills har det gått på något sätt, men jag vill komma ikapp nedåtkurvan och vända den uppåt för mig och mina barn. Det värsta är att jag tycker att jag verkligen gör allt jag möjligen kan för att det ska lyckas, jag vet inte vad jag mer kan göra. Slut på ideér och snart slut på hopp och kämparglöd.

Jag är så glad och tacksam för att jag har underbara vänner och min älskade familj omkring mig, det kanske är det som är svaret på frågan om hur man orkar ännu lite till varje gång allt känns hopplöst.

Idag ger jag min kärlek till alla er som läser min blogg, orkar med mitt gnäll, mina öppna tankar och till er som har den viktigaste egenskap en människa kan ha....nämligen empati för andra människor. Som alltid ligger mina barn mig varmast om hjärtat och så finns en tredje person som blir allt viktigare i mitt nya liv........ men det är en annan historia.

Puss